Bigfoot 2012

Det här blir en snabb recension av ett årligt återkommande öl som verkligen inte behöver någon närmare presentation - Sierra Nevada Bigfoot 2012!

Vi kör på direkt med en recension!

Ölet är har en djup kopparröd färg som är något klarare än vad jag upplevde den förra året. Det blir endast lätta skumrester på glasets insida.

Doften är massiv med rejäla drag av både amerikansk humle och karamellmalt. Humlen bjuder på en hel del grapefrukt, tallbarr och lite ananas medan malten bjuder på sötaktiga inslag av gräddig kola och melass.

Smaken är precis som doften lovar en blandning av beskt och sött. Först kommer den kraftiga fruktiga humlesmaken med inslag av grapefrukt och ananas som snabbt översköljs av den söta karamelliga malten.

Ölet är rejält fylligt och lite lätt klibbigt. Kolsyrehalten ligger någonstans runt medel med små mjuka bubblor.

Som vanligt är Bigfoot ett väldigt bra öl. Jag har dock nästan fördruckit mig lite på den och jag vet inte om jag börjar tycka den är litet enformig. Därför köpte jag bara en flaska i år, däremot ser jag fram mot en att se vad som händer med förra årets variant som jag har på lagring!

Betyg? 4 av 5!

Pris: 29:90 för 350 ml på Systembolaget. Det finns ett fåtal flaskor kvar ute i butikerna.

Mikkeller + Three Floyds Boogoop

Samarbetsbrygder är något som verkligen är på tapeten just nu och det finns ett otal samarbeten. Mikkeller är inblandad i många av dem och så även i denna, här samarbetar han med högt ansedda Three Floyds som bland annat har bryggt Dark Lord.

Vad har samarbetet resulterat i då? Jo, det är ett öl vid namn Boogoop som kommer sig av att den är bryggd med bovete. Den är klassad som ett barley wine och ligger på 10,4%. Lustigt nog är den, trots att Three Floyds har eget bryggeri, bryggd hos De Proef.

Hursomhelst, dags för en recension!

Färgen är disigt orange med ett två fingrar högt vitt skum. Det blir en hel del skumrester på glasets insida.

Doften är frisk och rejält humlig! Det finns tydliga inslag tropiska frukter, krusbär och tallbarr. Det finns också en lite lätt diffus ton som jag inte riktigt kan sätta fingret på, jag misstänker att den kommer från bovetet men jag tycker den påminner om hembakade kolakakor.

Smaken är rejält besk med sköna fruktiga inslag från humlen. Precis som doften så bjuder även smaken på rejält med tropiska frukter och krusbär med en efterbeska med tydliga drag av grapefrukt och tallbarr. Malten får helt klart stå tillbaka för all humle och jag känner främst inslag av ovan nämnda kolakakor när jag kommer till malten.

Ölet är rejält fylligt med en medelhög kolsyrehalt. Bubblorna är medelstora och mjuka.

Ah... det här är riktigt, riktigt bra! Men i ärlighetens namn känns det mer som en DIPA än ett barley wine då jag saknar det tydliga djupet i maltprofilen som även de mest humlade amerikanska barley wines brukar bjuda på. Detta blir dock inget minus för det är ett förbannat bra öl helt enkelt och jag hoppas ni fick tag på någon flaska för den slutsåld sedan länge.

Betyg? 4,2 av 5! Kalasbra!

Pris: 99 kr för 75 cl på Systembolaget. Slutsåld.

De Molen Bommen & Granaten

Efter den mycket trevliga upplevelsen av att dricka Vuur & Vlam bestämde jag mig för att dricka en De Molen-öl till. Valet föll på Bommen & Granaten - ett öl jag sett fram emot att dricka en tid.

Dum som jag var tänkte jag inte på alkoholhalten, som ju är 15,2%, dvs. rejält starkt. Så det fick bli kvällens andra och sista öl.

Nåja, dags för en recension!

Vätskan är djupt brun med ett minimalt smutsvitt skum. Det blir inga skumrester på glasets insida.

Doften är massiv av malt, malt och åter malt. Det finns tydliga toner av karamell och gräddkola som balanseras fint av avvägda toner av brandy och "finsprit" i allmänhet. Ingen direkt humle att tala om utom en lätt jordighet.

Smaken är precis som doften dominerad av malt med betoning på karamell, gräddkola och vaniljfudge. Tänk typ den kola ni kokar hemma till jul. Allt det söta och godis-aktiga balanseras upp av en delikat ton av brandy eller till och med konjak.

Ölet är rejält fylligt på gränsen till trögflytande med en väldigt låg kolsyrehalt. Bubblorna är små och mjuka.

Wow... wow! Det här är ett massivt öl - på gott och ont. Att dricka en flaska ensam var i mastigaste laget, jag skulle ha kunnat smutta på den i timtal men på grund av att jag skulle ta bussen hemmåt fick jag avsluta den på cirka 40 minuter (dålig planering, jag vet). Men, ett väldigt häftigt och gott barley wine som dock skulle må bra av lite lagring, denna flaska är buteljerad i augusti förra året och känns nästan lite väl omogen...

Betyg? 3,9 av 5! Gott, men skulle säkert kunna växa till runt 4,5 av 5 med ett par års lagring!

Pris: 149 kr för 33 cl på krogen.

Ölkulturs Videoblogg 2011 Avsnitt 14: Djævlebryg Old Mephisto Barley Wine

Nu är videobloggen tillbaka med ett nytt avsnitt. I detta avsnitt testar jag Djævlebryg Old Mephisto Barley Wine.

Ps. Jag rekommenderar er att kolla på den i upplösning 720p för bästa kvalitet. Ds

Sierra Nevada Bigfoot 2011

Den internationella IPA-dagen till ära tänkte jag ge en recension av Bigfoot 2011 från Sierra Nevada Brewing Company. Detta är ett öl som säkerligen många ölnördar skyndar sig att bunkra upp med då dessa bryggares öl är kända för att ta slut i ett litet nafs så fort de når Systembolagets hyllor.

Vad är då Bigfoot för ett öl? Enligt bryggeriet själva så är det ett Barley Wine men många menar att det snarare är en DIPA med tanke på den rejäla humlingen. Själv nöjer jag mig med att kalla det för ett välhumlat Barley Wine.

Så, hur är 2011 års upplaga?

Färgen är mörk mahogny med ett cirka två fingrar högt beigeaktigt skum som lämnar rejäla rester på glasets insida. Skummet lägger sig efter en stund till ett något ojämnt skumlock.

Det doftar rejält av tropiska frukter såsom ananas och mango men det är inte åt det superfräscha IPA-hållet utan dessa toner harmoniserar istället med ölets sötaktiga karamelliserade bas.

Smaken är först ganska söt men sedan slår en massiv beska igenom som också bär på mängder med sköna fruktoner. Precis som i doften så är det de tropiska frukttonerna och den karamelliserade malten som slåss om smaklökarnas uppmärksamhet på ett mycket trevligt sätt.

Ölet är fylligt och nästan lite klibbigt i munnen p. g. a. den stora restsötman. Kolsyrehalten ligger någonstans mellan medel och låg med små, mjuka bubblor.

Det här är precis så bra som jag minns det. Det är ett härligt Barley Wine som känns som en klockrent fusion mellan DIPA och just Barley Wine. Den passar att dricka såväl färsk som att lagras ett par år - det blir dock två rejält olika upplevelser så prova gärna bägge alternativen.

Betyg? 4,1 av 5!

Ölkulturs Videoblogg 2011 Avsnitt 9: Barley Wine & Blåmögelost

Jag tänke bara kika in en sväng och ge ett litet livstecken från oss på Ölkultur. Det var längesedan jag gjorde något nytt videobloggsinlägg så det är hög tid att ni ska få ett nytt avsnitt att titta på!

I detta avsnitt provar jag kombinationen barley wine, blågmögelost och päron!

Ps. Jag rekommenderar er att kolla på den i upplösning 720p för bästa kvalitet. Ds

Horn Dog Barley Wine

Flying Dog Brewery är ett av de amerikanska mikrobryggerierna som jag ganska sällan dricker öl ifrån. Dels för att de sällan finns på Systembolaget och dels för att det ofta finns annat som lockar mer när jag väl hittar deras öl på diverse krogar. Nu var det dock hyllrensning på Bishops Arms i Karlstad och de lockade med att sälja ut en flaska Horn Dog Barley Wine för det ytterst modesta priset av 48 kr, vem kan tacka nej?

Inte jag iaf. Hursomhelst, det är iaf ett barley wine på 45 IBU som det handlar om. Alkoholhalten ligger på 10,2%, dvs. medelstarkt för stilen. Flaskan ser som vanligt kul ut med bryggeriets fascinerande etiketter!

Dags för en recension!

Vätskan har en djup kastanj-brun färg med ett minimalt beige-aktigt skum. Skummet lämnar inga rester på glasets insida.

Kolaremmar, sötlakrits och rejäla toner av melass och toffee är det första som slår en när man börjar dofta på ölet. Det finns även lätta inslag av både amerikansk och engelsk humle. Jag misstänker dock att flaskan har ett par år på nacken så det är en väldigt tillbakadragen humlearom som det handlar om.

Det är ett väldigt sött barley wine som det handlar om. Stora inslag av kolaremmar, melass, russin och toffee samsas med lätta toner av sötlakrits. Det finns även lite mer nötiga inslag av hasselnöts-hållet. Alkoholen är väl dold och det är väldigt mjukt och trevligt i sin framtoning, det är inte så vinöst som man skulle kunna tro dock.

Ölet är fylligt på gränsen till tjockt med en relativt låg kolsyrehalt. Bubblorna är små och mjuka.

Det här var trevligt om än lite väl tillbakadraget och nästan lite anonymt. Det är inget som sticker ut på något sätt och detta är ett barley wine som lätt smälter in i mängden av andra barley wines, vilket givetvis inte är något ont i sig. Detta passar nog bäst för sig självt eller möjligtvis till någon stark engelsk ost med tanke på sötman.

Betyg? 3,7 av 5.

Pris: 48 kr för 355 ml på krogen.

Old Ruffian

Amerikanskt barley wine är som bekant en vidareutveckling av de barley wine som har sitt ursprung i England. Ett vanligt återkommande exempel på amerikanskt barley wine som vi svenskar har fått stifta bekantskap med de senaste åren är Sierra Nevada Bigfoot - ett både malttungt, humligt, och rejält beskt öl som jag personligen värderar högt. Andra exemplar av stilen som funnits representerat på Systembolaget är det quebecanska Solstice d'Hiver - notera skillnaden mellan barley wine bryggt i USA och barley wine i amerikansk stil - som dessutom återkommer nu i år, om drygt en vecka samt Stone Old Guardian, Avery Hog Heaven, Rogue Old Crustacean samt väldigt limiterade släpp av Hvedegoop och Oatgoop (Three Floyds/Mikkeller). Ibland verkar gränserna mellan DIPA och amerikanskt barley wine vara ganska diffusa - men en bra redogörelse för detta kan läsas i tredje delen av Viktors inlägg om dubbel-IPA. För att förenkla, skulle jag vilja påstå att ett amerikanskt barley wine alltid har ett tillräckligt maltfundament för att kunna lagras och är sötare tillskillnad från de flesta "dubbla ipor" (som det ju så fint heter när vi försvenskar det), som definitivt är färskhetsvaror.

Därför tycker jag att det är kul att ett så bra exempel på amerikanskt barley wine kom nu i dagarna på Systembolaget. Det är givetvis Old Ruffian från Colorado-bryggeriet Great Divide jag talar om.

När man häller upp ölet i glaset strömmar en ganska grumlig ljusbrun/bärnstensfärgad vätska ut ur flaskan och bildar ett medelstort vitt skum. Inte så mycket rester.

Doften är tydligt maltig med toner av knäck. Det finns också inslag av mandlar/nötter samt humliga toner av kåda och omogen grapefrukt bakom en mer "allmän" fruktighet.

Smaken går i samma stil; den är ganska söt med en trevlig maltighet, knäck och nötter. Inslag av gräddkola finns också där innan ölet avslutar beskt med drag av omogen grapefrukt, tallbarr och kåda.

Munkänslan är fyllig. Vätskan är ganska len, även om det finns en medelstark kolsyra som livar upp något.

Ett rejält trevligt amerikanskt barley wine som både kan drickas färskt och lagras. Antar att den här flaskan hade en tid på nacken - något halvår? - men låter man den stå ytterligare ett tag kommer nog maltkomplexiteten fram ännu mer i smaken.

Betyg: 4,1 av 5.

Nøgne Ø Sunturnbrew

Ibland kommer bryggerier upp med idéer som kan verka galna - på gott och ont. Ett barley wine bryggt med kornmalt, rågmalt, vetemalt och rökt malt med betoning på det rökta är kanske inte något som faller alla i smaken. Nåja, precis som titeln avslöjar så är det Sunturnbrew från norska Nøgne Ø detta inlägg ska handla om

Såhär var den!

Färgen är av en mörk ogenomskinlig karaktär med ett litet beige-aktigt skum. Ölet lämnar inga skumrester på glaset att tala om.

Här var det rökigt! Doften bjuder på stora rökiga toner som drar åt charkuterihållet, det finns även trevliga toner av karamellig malt som påminner lite om kolaremmar. Vidare så bidrar malten med inslag av såväl lakrits som hårt rostade nötter. Humlen gör sig enbart påmind i bakgrunden med vissa inslag av tallbarr.

När det kommer till smaken så är inte rökigheten lika dominerande som i doften. Här lämnas det lite mer plats åt lakritsen, kolaremmarna och de rostade nötterna. Rökigheten lägger sig som en skön bakgrund över dessa maltiga toner. Smaken är av en komplex karaktär där smakerna på något märkligt sätt smälter ihop ganska bra trots att de flesta är av särartade karaktärer.

Ölet är väldigt fylligt med en relativt låg kolsyrehalt med små, mjuka bubblor.

En stor eloge till Nøgne Ø för att de fortsätter att vara kreativa och att de brygger den typen av öl de själva vill brygga och inte vad de tror folk kommer att tycka om. Som jag tidigare konstaterat i detta inlägg så förmodligen inte detta ett öl som passar alla, men jag tycker det är trevligt. Dock hade jag nog hellre druckit den på vintern men en sval sommarkväll funkar det med.

Betyg? 3,9 av 5.

Kornvin från Nynäshamn

Barley wine är en ganska spännande ölstil. Den kan variera mellan alltifrån syrliga old ale-liknande öl till humlebrutala DIPA-liknande skapelser. En gemensam nämnare är åtminstone att de alltid är relativt alkoholstarka och maltbetonade. Nynäshamns Ångbryggeri brygger just ett sådant öl i engelsk tappning. Givetvis är det Bötet Barley Wine jag pratar om.

Doften är stor och sötaktig med trevliga toner av ljus sirap, färska plommon och torkade frukter. Det finns även inslag av portvin och kolagodis. Det känns nästan som att den redan är färdiglagrad, kanske inte så konstig iofs med tanke på att den redan legat 7 månader på en lagringstank.

Smaken är lite mer humlebetonad än doften men även här är det den söta malten som dominerar. Fina toner av torkade frukter och lätt kryddig jäst gifter sig med nyanser av omogna plommon och kolakarameller. Det är en riktigt bra balans mellan bitterheten och sötman.

Munkänlsan är som väntat relativt stor och nästintill kletig. Kolsyran är medel med många små bubblor som nästan sticker till lite på tungan.

På sistone har jag inte varit alltför imponerad av detta - oftast bra - bryggeris skapelser men nu slår de mig nästan med häpnad. Det är sällan man får ett såhär bra "färskt" barley wine. Såhär i efterhand önskar jag att jag hade haft någon lite kraftfullare ost att prova till. Bryggeriet ska dessutom ha en eloge för att de bytte från 50 cl till 25 cl stora flaskor.

Betyg? 4,15 av 5. Gott!

Avery Hog Heaven

Så, då var det äntligen dags att testa den sista novembernyheten jag inhandlade i måndags. Hittills har jag inte råkat ut för några besvikelser, även om jag inte tyckte att Norwegian Wood var fullt så klockren som förra året. Det var väldigt gott, men inte fantastisk. Lunator kändes väldigt stabil och jag tyckte mig inte finna någon direkt smörsmak. Kanske inte riktigt lika klockren som förra årets version, men väldigt gott och oerhört prisvärt ändå. Tummen upp för Grebbestad!

Avery Hog Heaven är ett amerikanskt barley wine. Alkoholhalten är på 9,2% och stilen är, som ni kanske vet, betydligt humligare och brutalt beskare än sina engelska motsvarigheter. Fredriks recension av fantastiska Thomas Hardy's Ale kan ni läsa här. För mig var det helt klart en trevlig upplevelse. Lagringen har helt klart gynnat ölet, från att varit lite väl koncentrerat och sött till att bli balanserat, vinöst och allmänt underbart. Tur att jag har en flaska kvar.

Nu börjar jag dock gilda ifrån ämnet litet grann... det skall ju recenseras öl här!

När jag häller upp ölet i glaset forsar en mörkröd vätska ut ur glaset. Det bildas ett fint vitt skum som ligger kvar länge, även om det sjunker ihop och tillslut blir till en liten skumring.

Doften är humlig med tydlig maltbakgrund. Citrus, grapefrukt, tallbarr och kåda är det första som slår mig. Det finns också en viss trevlig fruktig bärighet, karamell/kola och fruktgodis.

Smaken är väldigt humlig och maltig på samma gång. Det är, som i doften, mycket citrus, grapefrukt, tallbarr och kåda. De söta maltiga tonerna drar mest åt karamell och fruktgodis. Sedan känner jag något som drar åt salta grodor som jag åt när jag var liten, eller åtminstone yngre... det var nog några år sedan nu. Eftersmaken är rejält brutalt besk, precis som väntat.

Kroppen är stor och fyllig. Kolsyran är medelstark. Det känns även som vätskan är lätt kletig, som den tenderar att vara när det handlar om den här typen av öl.

Det här är kanske inte jättekomplext, men det är väldigt gott och drickbart. En farligt lättdrucken 9%-ig "session beer" som någon sa...

Betyg: 4,1 av 5.

North Coast Old Stock Ale 2009

Eftersom många har läskat mig från olika håll om Stockholm Beer & Whisky Festival, så har jag känt ett väldigt ölsug de senaste dagarna (det blir ingen mässa för min del alltså). Igår var jag, precis som Fredrik också var, till bolaget och beställde litet från mitt-i-månaden-släppet. För min del inhandlades följande öl:

2 st. Amager Hr. Frederiksen
1 st. Amager Fru Frederiksen
1 st. Southern Tier Un*Earthly

Jag var alltså mest nyfiken på Amager-ölen av någon anledning (då de fåt finfina betyg). Funderade in i det sista om jag skulle ge mig på någon Southern Tier, men tillslut tänkte jag: "vafan, det är klart att jag skall beställa dubbel-IPA när det ändå finns!". Det skall hursomhelst bli mycket intressant att prova. Nu hoppas jag bara att de kommer snart - gärna imorgon!

Idag var jag ölsugen, och ville ha något kraftigt, smakrikt, och värmande för att inviga hösten. Vid nyhetssläppet 1 september inhandlade jag två flaskor North Coast Old Stock Ale 2009, så det fick helt enkelt bli en sådan då jag var nyfiken på hur årets version smakar i ungt tillstånd - särskilt efter ha läst Schnille och Schmak-Carls inlägg här. Alkoholhalten är något svagare i år - 11,5% - jämfört med förra årets version som låg på 12,5%. Kan denna lilla förändring gagna ölet - eller är det till dessa nackdel? Vi får väl se!

Ölet har en vacker rödbrun färg med medelstort beige-vitt skum som ligger kvar ett bra tag i glaset. Ser väldigt vackert ut.

Doften är väldigt, väldigt maltig: karamell/kola är det första som slår mig. Melass, fruktgodis, lätt blommig humle, torkad frukt och en viss ton av alkohol är också värt att nämna.

Smaken är väldigt söt med väldigt mycket karamell, kola och melass som dominerar. En del lätta, vinösa toner av torkad frukt finns också här, samt en hel del fruktgodis och viss gräsig/blommig humle. En fin beska kan avrundar det hela (även det inte är som i ett amerikanskt barley wine, utan som i ett engelskt - och ja, jag vet att det är ett barley wine/old ale i engelsk stil från USA). Mycket trevligt! Lätt värmande alkohol känns mot slutet.

Ölet är oerhört fylligt i munnen. Kroppen känns stor och kraftig, med medelstark kolsyra med en del bubblor som samtidigt - tack vare att det är så maltigt, fylligt och sött antar jag - känns "välintegrerade".

Det här var faktiskt bättre än väntat då jag, om jag inte missminner mig helt, tyckte att den senaste flaskan av 2008:an jag drack i slutet av september förra året var något spretig. Jag har två flaskor från förra året kvar - och kanske skall jag ge mig på en sådan snart. Min andra flaska av årets årgång får hursomhelst stå betydligt längre än dessa!

Betyget då? Ja, det hamnar nog runt 4,1 av 5.

Bigfoot

Sitter denna, ytterst trevliga augustikväll och smuttar på 2009 års Sierra Nevada Bigfoot. Riktigt trevligt hursomhelst - väldigt söt och karamellig, samtidigt som det är rejält mycket humle och beska. Undrar hur den är helt färsk? Det lär ju vi svenskar aldrig riktigt få reda på, åtminstone inte så länge vi stannar kvar här. Kanske kommer spara en flaska också, då den är mycket trevlig efter något års lagring också. Någon längre recension blir det inte idag - det kan vara gött att bra sitta och njuta någon gång också!

Old Stock Ale 2008 - Video

Här kommer ännu en del i mitt video-blogg-projekt. Som vanligt blir det lite flummigt - men roligt! Ölet växte i glaset efter att detta filmats, så betyget blir nog kanske en snudd högre än vad som nämns i filmen. Hoppas det uppskattas!

Ölprovning och Old Guardian Barley Wine - dricka nu eller lagra ett tag?

På fredag har Fredrik och jag (David) tänkt ses och testa lite roliga grejer. Jag har en flaska Old Guardian Barley Wine ståendes. Frågan är om detta är något som bör drickas nu, eller om det blir bättre av att stå ytterligare ett tag? Eftersom det är ett amerikanskt barley wine så antar jag att det finns en hel del humle som kommer avta med tiden. Det finns visserligen flaskor kvar i Karlstad, så kanske ska man kosta på sig en till som man kan lagra?

I annat fall har vi en hel del annat som kanske bör drickas relativt snart. Rochefort 8 från 2007, Rochefort 10 från januari 2008, Stone Ruination IPA (som dessvärre troligtvis har gått ut men fortfarande smakar riktigt gott men inte superbrutalt), ett par Monster Ale från 2007, Mikkeller Fra Til... så valmöjligheterna är inte direkt få.

Så, ni som druckit Old Guardian... hur är det nu?