För lite drygt två år sedan köpte jag och David en flaska vardera av
Mikkeller 黑 när den kom till Systembolaget. Målet var att dricka en flaska och sedan spara en flaska ett år eller två för att se hur den hade utvecklats. Så kom dagen, igår hade det gått två år och ett par månader och vi kände att det var dags att prova den andra flaskan som stått i rumstemperatur till stor del av tiden.
När det började bli dags att prova den så var det lite blandade känslor som dök upp. Frågor som "skulle den bli ännu bättre om något år till?" och "kommer man få chansen att prova den igen?" började dyka upp. Det var dock då vi bestämde oss för att äsch "det är ju bara en öl". Men är det så enkelt? Detta är något som jag började funderar redan i
mitt förra inlägg, alltså skillnanden mellan ett "bruksöl" och ett samlingsobjekt/lagringsobjekt/raritet. Hursomhelst, poängen är att ju längre man lagrar ett öl och bygger upp förväntningar om hur det ska vara när man dricker det - ju mer emotionellt värde investerar man i ölet.
Denna "investering" kan till slut bli så stor att känns nästintill vemodigt att dricka ölet, och det var just detta som hände David och mig. Men det var någonstans där som vi bestämde oss för att det var bäst att dricka upp den innan det emotionella värdet blev alltför stort. Det är ju trotsallt bara en flaska öl vi pratar om. Eller?
Nej, nu är det dags för recensionen av vår lagrade Mikkeller 黑. Jag kommer även att lämna lite utrymme i inlägget för David om han vill lägga in några funderingar/kommentarer.
En kolsvart stråle fyller så sakteligen glaset och det enda skum som bildas är en pytteliten skumring. När man snurrar lite på ölet i glaset bildas en mörkbrun hinna som sakta glider ner över glasets innerväggar.
Russin, portvin, mörk choklad och tunga oljiga toner är vad näsan först uppfattar när man börjar dofta på ölet. Doftar man en lite längre stund så börjar hjärnan spela en spratt och man känner enorma toner av just portvin och russin och det är nästan svårt att förstå att det är ett öl vi har att göra med.
Det första som slår en när man först smakar på ölet är hur sött och vinöst det faktiskt är. Sötman består i någon slags russin-aktig smak tillsammans med stora toner av mörk choklad och portvin. Det finns även inslag av fikon inlagda i konjak.
Fylligheten är stor. Kolsyrehalten är låg.
Ibland känns det som att man saknar ord för att beskriva ett öl och just denna är ett sådant fall. Portvin, mörk choklad och russin är det närmsta jag kommer att beskriva de många smaker som trängs och samsas om att få komma till sin rätt. Trots att de värmande alkoholtonerna hela tiden gör sig påminda så blir det aldrig jobbigt att dricka, tvärtom, det blir som att sippa på en härlig whisky eller ett bra portvin. För det är väl något sånt man får se den som, inte en "vanlig" imperial stout.
Nåja, vad blir det för betyg på denna skapelse då? Jo, det hamnar någonstans kring 4,0 av 5.
Davids tankar: Det finns väl inte så mycket att tillägga efter Fredriks recension. Personligen var jag nog mest skeptisk av oss båda till att dricka ölet redan nu - det är trots allt 17,5% och borde klara av ett antal år till innan de börjar bli tråkigt. Jag var dock positivt överraskad över att det ändå har hänt saker på de drygt 2 ½ år som ölet stått hemma hos Fredrik. Det var betydligt vinösare och faktiskt mer balanserat än som ny. Alkoholen hade helt klart redan rundats av, även om man såklart inte kommer ifrån en viss ton i ölet. Jag skulle dock beskriva det som den har gått från väldigt "het" till att bli mer "värmande" och det är positivt enligt mina smaklökar. "Som ett portvin gjort på en obscen mängd mörk malt" skrev en person om ett liknande öl en gång i en nu sedan länge insomnad öltråd på ett forum - och det är också en bra beskrivning av Mikkeller Black.
Mitt betyg? Tja, tro det eller ej, men det blir också 4,0 av 5. Lite tråkigt att det blir exakt samma, men som vanligt skall betyg tas med en nypa salt.
