Nut Birra Divina

Belgisk öl får anses ha hamnat i skymundan för alla galna amerikanare med mera som kommit till Systembolaget på sistone. Många rusar troligtvis efter dessa öl idag (den 1:a december) och missar eventuellt andra intressanta öl i jakten på de exklusiva amerikanarna.

Nut Birra Divina är ett öl som kommer i en väldigt begränsad upplaga av endast 360 flaskor och bryggs Brouwerij Van Steenberge i Belgien. Ölet är en ljus belgisk ale på 6,5% bryggd sädeslagen korn, råg, vete och majs. Ölet är dessutom bryggt efter ett gammalt recept av Cisternermunkar... Då kör vi!

PANG! säger det och innan jag vet ordet av står jag med både ett ölglas och en diskbänk fylld av öl. Vätskan är gyllengul med ett cirka en decimeter högt skum. Det blir rejält med skumrester på glasets insida.

Doften frisk och fruktig med en påtaglig belgisk jästkaraktär samt mynta-aktiga inslag av rågen och en lätt brödig ton från vetet. Det finns också en gräsig och örtig humlearom. 

Smaken är precis som doften antyder både frisk och fruktig med påtaglig jästkaraktär. Här slåss verkligen de fyra sädesslagen om utrymmet och jag kan tydligt urskilja såvål kornet och råget som majsen och vetet. Ölet avslutar torrt med en lätt alkoholton. 

Ölet är medelfylligt med en hög kolsyrehalt. Bubblorna är små och lätt stickiga. 

Jodå, det här är ett trevligt öl, men inget som man går i extas över. Det skulle troligtvis passa fint en sval sommarkväll i goda vänners lag. 

Betyg? 3,6 av 5!

Pris: 129:90 för 75 cl på Systembolaget. 

Gueuze Tilquin

Denna dag har haft höga toppar och djupa dalar. Att börja med att ha sönder sina sprillans nya jeans i ett försök att hjälpa en kollega med en projektor på jobbet är inte någon höjdare. Att sedan behöva skicka tillbaka sin sprillans nya iPhone 5 på grund av fabriksfel gör inte saken bättre. Att se genrepet av Nils Holgersson på Västanå Teater är däremot en höjdare. Att korka upp en flaska fantastiskt öl på eftermiddagen är också en höjdare.

Ölet jag pratar om är Gueuze Tilquin av den nytillkomna gueuze-blandaren Gueuzerie Tilquin. Redan här bör man höja på ögonbrynen. Nytillkommen gueuze-blandare? Ja, faktiskt. Oftast är det så att gueuzerier lägger av olika anledningar men här har man faktiskt startat upp en ny verksamhet. Att de dessutom blandar gueuze från några av belgiens mest framstående bryggare gör ju inte saken sämre.

Vätskan är guldgul med ett två och en halv finger högt vitt skum som ganska snart lägger sig till ett tunt skumlock. Det blir endast lätta skumrester på glasets insida.

Doften är magnifik med tydliga inslag av omogna gröna äpplen, citronsyra, harsyra och hästfilt samt passionsfrukt. Det finns också örtiga drag av gammal humle.

Smaken är såpass sur av man grimaserar förnöjt efter varje klunk. Det är precis såhär jag vill ha min gueuze. De fruktiga inslagen av omogna äpplen, citronsyra och passionsfrukt gör sig påminda även här. Likaså inslagen av funk som drar åt harsyra och hästfilt. Det finns också en väldigt, väldigt lätt beska på slutet.

Ölet är lätt till medelfylligt och sprudlande livfullt. Bubblorna är små och lätt stickiga.

Ah... det här är helt fantastiskt. Det är sällan jag får en liknande kick av att dricka öl nuförtiden. När hela ansiktet lyser upp i ett leende för varje klunk som tas vet man att det är bra.

Betyg? 4,9 av 5. Snudd på perfektion!

Pris: 54:50 för 37,5 cl på Systembolaget.

St. Bernardus Tripel

Det är inte varje dag det kommer öl från St. Bernadus till Systembolaget. Förra månaden var dock ett undantag och vi fick deras St. Bernadus Tripel till Systembolaget. Ölet är alltså en tripel och den ligger på 8% samt är efterjäst på flaska. 

Vätskan orange och rejält disig med ett maffigt vitt skum. Det blir endast lätta skumrester på glasets insida. 

Doften är fräsch och kryddig med tydliga kryddiga inslag av apelsinzest och koriander. Det finns också något som jag oftast associerar till veteöl som har inslag av skumbanan. Utöver detta finns en lätt syrlighet som drar åt citrushållet. 

Smaken är oväntat söt med samma kryddiga inslag av apelsinzest och koriander som smaken. Här blir om möjligt veteölstonerna ännu mer påtagliga och det känns nästan som en fusion mellan tripel och veteöl. 

Ölet är relativt fylligt med en hög kolsyrehalt. Bubblorna är små och lätt stickiga. 

Jag måste säga att jag gillar denna även om jag är lite kluven till att den är såpass söt. Personligen vill jag ha mina triplar något torrare. Sötman i den passade dock fint till grillad lax med örtcreme och färskpotatis. 

Betyg?

3,5 av 5! Stabilt och trevligt!

Pris: 24:90 för 33 cl på Systembolaget. Tillfällig nyhet. 

Affligem Blond

Ett öl jag aldrig fått chansen att prova tidigare är Affligem Blond - en ljus belgisk ale från Abbaye Affligem. Av någon anledning har jag aldrig provat den eftersom den utgick ut Systembolagets sortiment någon gång under 2007 - innan jag ens blivit ölnörd.

Nu är det dock dags, tack vare min far som tog en Cinderella-kryssning häromveckan och köpte med sig det jag inte hade provat tidigare, vilket var just denna samt Delikat från Stallhagen som jag kommer skriva om senare.

Hursomhelst, dags för en recension!

Vätskan är guldfärgad och något grumlig med ett två och en halv finger högt smutsvitt skum. Det blir vissa skumrester på glasets insida.

Doften är frisk och fin med tydliga inslag av pomerans, nejlika och vanilj samt en viss syrlighet med drag åt citronhållet. Utöver detta finns även en lätt gräsighet från humlen.

Smaken är precis som doften riktigt frisk och även här finns det tydliga inslag av pomerans och nejlika. Det finns också en mycket angenäm ton av citron och en lätt humlebeska med inslag av gräs. Ölet avslutar torrt och friskt.

Ölet är lätt till medelfylligt med en relativt hög kolsyrehalt. Bubblorna är medelstora och lätt stickiga.

Mmm... det här var helt klart en positiv överraskning! Förväntningarna var inte särskilt höga men denna bjöd verkligen upp till dans. En sommrig och lätt belgisk ale med undebara pomerans- och citron-toner. Något som förhöjer intrycket är att den är efterjäst på flaska. Det är som att dricka lite flytande sommar...

Betyg? 4 av 5! Riktigt bra!

Pris: Ej tillgänglig på Systembolaget. Gåva.

Orval - världens bästa öl?

Ibland har man favoritöl, men som man ändå inte dricker så ofta. Ett exempel på detta är (för min del) det belgiska trappistölet Orval.

Varför dricker jag det inte så ofta då, kan man fråga sig? Ja, ett av svaren är att det finns så mycket annat man vill prova, och ett annat svar är tillgängligheten. Egentligen är väl Orval relativt lättillgänglig (finns i ordinarie sortimentet), men eftersom flaskorna inte är spridda i särskilt många butiker blir det inte att jag köper den särskilt ofta. Visst är det enkelt att beställa några flaskor till sitt bolag, men samtidigt är det ju så mycket enklare att plocka på sig av det som finns på hyllorna. En förklaring som man inte bör glömma är också att jag lätt fokuserar på de nyheter som kommer på Systembolaget, och att man då inte tar sig tid att köpa på sig favoritöl ur det ordinarie sortimentet.

En rolig grej med Orval är hur den utvecklas med åldern. Som ung är den humlearomatisk och besk, men allteftersom den åldras kommer det fram tydliga brettanomyces-toner av "funk"/hästfilt/ladugård (eller hur man nu önskar beskriva det som) samt en lätt syra (som för den delen dock inte kan jämföras med den kraftiga lactobacillus/pediococcus-syran som återfinns i lambic). Både ung som gammal är det ett väldigt gott öl - men på olika sätt.

Den flaska jag dricker idag är buteljerad den 20 april i år - och därför kanske något av ett mellanting. Det finns en lätt humlearom kvar, samtidigt som en viss syra och brett-toner börjar träda fram. Jag har druckit roligare Orval (både yngre och äldre) så kanske är det här inte den bästa åldern för konsumtion.

Med det menar jag inte att det inte smakar annat än väldigt, väldigt gott. Det är dessutom ett uppfriskande öl - något man inte kan säga om övriga trappistöl, som väl mer kan beskrivas som "smuttar-öl" (med undantag för vissa svagare, mindre tillgängliga öl som oftast bara finns på klostren förstås). Jag måste komma ihåg och beställa några flaskor någon dag... och några Rochefort 10 också för den delen!

Angående rubriken "Världens bästa öl?" så var det en kommentar jag fick av en läsare på Facebook. Det är ganska svårt att svara på om det verkligen är det - men det är definitivt ett av dem, tycker jag.

Rochefort 10

Detta är ett öl som jag har en väldigt speciell relation till. Det är ett av de första öl som jag verkligen suktade efter att få prova för ungefär 4 år sedan när jag började dricka öl på "allvar". Den ligger också på en respektingivande 9:e plats på RateBeer top-50.

Rochefort 10 som den heter bryggs av munkarna på det belgiska trappistklostret Brasserie De Rochefort och är den starkaste av deras öl som finns i två andra varianter med numren 6 och 8. Alkoholhalten ligger på noterbara 11,3%.

Anledningen till att jag skriver detta inlägg är att vi av någon anledning glömt bort att recensera den här på bloggen, men det ska det bli ändring på nu!

Vätskan är oklar och mörkbrun med ett rejält stort och tätt beigeaktigt skum. Skummet lämnar vissa rester på glasets insida.

Aromen bjuder mycket torkade frukter med tydliga inslag av fikon och plommon men också en lyxig chokladton. Det finns också sköna gräddiga toner som jag associerar till gräddkola. Där finns också en väldigt liten men angenäm ton av ingefära.

Smaken är rejält komplex och har liksom doften stora inslag av torkade frukter med betoning på fikon men här lämnas ännu större utrymme åt de gräddiga tonerna jag först kände i doften. Det finns också inslag av lyxig mjölkchoklad. Utöver detta finns där även en lätt beska med inslag av bittra örter.

Ölet är medelfylligt till fylligt med en relativt hög kolsyrehalt. Bubblorna är små och lätt stickiga.

Ojojoj, det här var till och med bättre än vad jag mindes det. Det är minst två år sedan jag provade denna och jag har alltid gillat den, men idag upplevde jag den som något utöver det vanliga! Denna är ett måste att prova till en kraftfull mögelost! Mmm...

Betyg? 4,7 av 5! Sinnessjukt bra!

Pris: 39:90 för 33 cl på Systembolaget.

Mikkeller Spontanale

Den danska fantombryggaren Mikkeller behöver egentligen ingen närmare presentation. Antalet öl som kommit från denna bryggare gör att jag inte hunnit med att prova mer än några få procent av det som finns/funnits då jag i många fall varit begränsad till utbudet på Systembolaget och Bishops Arms i Karlstad. Spontanale är ett öl i Gueuze-stil och är faktiskt inköpt på Vinmonopolet i Oslo i somras. Alkoholhalten är 5%. Kan Mikkeller bemästra även denna stil?

Ölet är lätt grumligt gult i glaset med ett litet vitt skum. Det lämnar inte så mycket rester på glaset.

Doften är typiskt funky med toner av gröna äpplen, krusbär, citron och stall. Det doftar verkligen som en vanlig geuze från ett traditonellt lambicbryggeri och då är det svårt att inte få ett leende på läpparna.

Smaken är rejält syrlig och torr med mycket gröna äpplen och krusbär som får tungan att krulla ihop sig. Det finns också lätt inslag av trä, den typiska tonen av stall samt något som drar åt ost.

Kroppen är lätt med livlig kolsyra som pirrar på tungan.

Helt klart ett väldigt trevligt öl som kanske inte når upp till de bästa "riktiga" lambic-ölen därute - men jag vågar påstå att avståndet till dessa inte är så långt. Rekommenderas!

Betyg? 3,8 av 5.

Pris: 64 NOK på Vinmonopolet i Norge.

Cantillon Blåbær Lambik

En av de mest hype:ade ölen från de belgiska lambikbryggeriet Brasserie Cantillon är deras Blåbær Lambik som bryggs speciellt Ølbutikken i Köpenhamn. Den släpps en gång per år (med undantag för 2007 och 2009 då det kom 2 batcher) i en väldigt limiterad upplaga, i år rörde det sig om ett fat på 400 med 100 kg tillsatta blåbär. Det är också från årets batch denna flaska kommer ifrån.

Innan jag börjar med att skriva denna recension vill jag tacka Daniel på Schnille och Schmak för att han hade vänligheten att ordna en flaska för oss att recensera. Tack och bock!

Inte helt oväntat så är färgen djupt blodröd, inte helt olik färgen hos blåbärssoppa, med ett litet rosa-aktigt skum. Förövrigt så hittar jag små blåbärskärnor i ölet - kul!

Doften är syrlig eller rentav sur med härliga toner av citron och inte minst blåbär. Det finns även en skön ton av stall som brukligt i Cantillons öl. Ju mer man doftar på ölet ju trevliga blir det och mer och mer toner av blåbär och dess härligt unika doft kommer fram.

Smaken är även den rejält syrlig och här hittar jag direkt blåbären. Blåbär sig har ju en ganska speciell smak som är lite svår att förklara men man kan säga att de är lite syrliga och torra med en ganska kort eftersmak. Denna smak dominerar helt klart ölet tillsammans med en rejäl syra och en skön ton av stall och "funk" från spontanjäsningen.

Munkänslan är relativt lätt, nästan som ett mousserande vin, med en medelhög kolsyrehalt. Bubblorna är små och friska.

Det är andra gången jag provar detta öl, första gången var på den stora ölbloggarträffen för drygt två år sedan, då var det ett litet smakprov som dracks i all hast. Nu fick jag chansen att sitta ner och njuta av det i lugn och ro, och det är riktigt gott! Kanske inte värt all hype då vanliga Cantillon Kriek är ett nästan lika bra öl - beroende på vilket bär man gillar mest!

Betyg? 4,3 av 5!

Oud Beersel Framboise

Hallonlambic, eller framboise (det franska ordet för hallon) som det också kallas, är kanske inte lika vanligt som körsbärslambic. Bryggeriet Oud Beersel gör emellertid ett sådant öl, som dessutom kom på Systembolaget för ett par månader sedan: Oud Beersel Framboise.

Färgen är djupröd, det medelstora skummet är rosa. Inte så mycket rester på glaset.

Doften bjuder framförallt på hallon (inte helt oväntat). Det känns både fruktigt och "godisaktigt" på samma gång. Inte så mycket funk.

Smaken är syrlig, men samtidigt väldigt enkel och nästan småsöt med tydliga hallonsmaker. Det är långtifrån så sliskigt som exempelvis Timmermans Kriek och liknande kommersiella fruktlambics, men samtidigt är det inte heller så surt som vissa fruktlambics från till exempel Cantillon och någon "funk" kan jag inte påstå att jag känner heller.

I munnen känns ölet lätt med medelhög kolsyra. Bubblorna är små.

Hm, nja... det är inte dåligt, men samtidigt lite intetsägande. Allt är bra balanserat och passar säkert personer som är nya i lambicens värld, men för mig som är lite mer kräsen än så är det inte helt övertygande.

Betyg: 3,2 av 5.

Pris: 45:20 kr för 37,5 cl på Systembolaget. Det finns ett antal flaskor kvar ute i landet.

To Øl First Frontier IPA

Det här är det första ölet på Systembolaget från det relativt nystartade danska kontraktsbryggeriet To Øl. First Frontier IPA är som namnet avslöjar en IPA, alkoholhalten är 7,1% och humlet som använts är Warrior, Simcoe och Centennial. Killarna bakom projektet heter Tobias Emil Jensen och Tore Gynther, vilka för övrigt är gamla elever till den välkände danske fantombryggaren och läraren Mikkel Borg Bjergsø. Precis som majoriten av Mikkellers öl så bryggs det här ölet på De Proefbrouwerij i Belgien, vilket också är förklaringen till varför dessa öl numera är flaggade som belgiska på Systembolaget.

Ölet är grumligt orangefärgat med ett stort vitt skum som lämnar rejäla mängder med skumrester på glaset. Det ser väldigt inbjudande ut.

Doften bjuder på citrus och grapefrukttoner tillsammans med en hel del tallbarr och kåda. Det finns också vissa inslag av kakor och karamell i bakgrunden.

Smaken är torr med mycket grapefrukt och citrus med lätta inslag av aprikos. En lätt karamellighet skönjs också och bidrar till en viss balans innan den relativt kraftiga efterbeskan kommer fram.

Kroppen är medelfyllig och kolsyran är relativt livlig med små, friska bubblor.

En god, torr och lättdrucken IPA som kanske inte sticker ut alltför mycket, men det passar perfekt en så här solig och varm försommardag som denna.

Betyg: 3,8 av 5.

Pris: 34,90 kr för 33 cl på Systembolaget.

Mikkeller Koppi Tomahawk x Odoo Shakiso Coffee IPA

Senaste ölet i den danska fantombryggaren Mikkellers portfölj är en kaffe-IPA vid namn Koppi Tomahawk x Odoo Shakiso Coffee IPA. Ölet är bryggt på/av De Proefbrouwerij i Belgien, likt de flesta av Mikkellers öl, och är för övrigt ett samarbete med kafferosteriet Koppi i Helsingborg. Kaffet - Odoo Shakiso - kommer från Etiopien och är ekologiskt odlat.

Vätskan är lätt grumligt orange med ett stort beigefärgat skum. Det lämnas små rester på glasets kanter.

Doften visar prov på klassiska IPA-toner: tallbarr och kåda. Det finns också vissa friskare inslag av apelsin och en lätt parfymerad ton. Kaffetonen är dock väldigt svag, men det går att finna om man letar.

Första smakerna som slår mig när ölet hamnat i min mun är tallbarr och grapefrukt. Precis som i doften finns det inte några övertydliga kaffetoner, utan mest en fadd aning av att det svarta guldet varit med i tillverkningsprocessen. En viss ton av karamell går också att finna. Eftersmaken bjuder på en lång och kraftig beska.

Munkänslan är medelfyllig med mjuk, medelstark kolsyra.

Jag vet inte riktigt. Först hade jag förväntat mig en kraftigare kaffekaraktär än detta, men efter att ha läst några recensioner (och påverkats?) ändrades förväntningarna en aning. På något sätt känns det som om kaffet inte tillför något särskilt och slutresultatet känns litet intetsägande, men det är ju inte dåligt.

Betyg: 3,0 av 5.

Pris: 39 kr för 33 cl på Systembolaget.

Rodenbach Vintage (2008)

Intressant nog blev det ytterligare ett "årgångsöl" från 2008 på provningen i lördags. Rodenbach Vintage kom ju dock på Systembolaget den första mars i år, så den har ju inte behövt stå och samla damm i något av våra skåp så länge som den Fuller's Vintage vi också drack. Jag gillar belgiska suröl - både lambic och flamländska rödöl - även om den förstnämnda kategorin oftast faller mig mer i smaken än den typ som nu skall recenseras.

Vätskan är djupt rödfärgad med ett litet smutsvitt skum. Det fastnar inte några skumrester på glaset.

Doften är framförallt dominerad av syrliga körsbär och vinäger. Det finns också vissa inslag av plommon och ek. Överlag känns det tämligen vinöst, med både aningar om att det kommer finnas en viss sötma samtidigt som det kommer vara surt.

Smaken är mycket riktigt både söt och sur. I början känns sötman och litet plommontoner, innan det genast blir betydligt syrligare och torrare. Inslagen av vinäger blir allt tydligare efter tag, men tack vare att det finns en viss sötma så blir det ganska balanserat ändå - även om jag tycker att den rejäla vinäger-syrligheten stundom blir för mycket. Lätta spår av ek kan också förnimmas i smaken.

I munnen känns ölet medelfylligt, kolsyran är relativt mjuk med små bubblor.

Helt klart gott, även om jag kan tycka att 37,5 cl är lite för mycket när det kommer till sådan här öl (delade den med Fredrik, men det skulle inte skada att vara en person till). Frågan är dock om det är så prisvärt i jämförelse Grand Gru, som ju finns i ordinarie sortimentet nu. Jag tycker nog inte det, men jag ångrar samtidigt inte att jag köpte en flaska för att prova.

Betyg: 3,7 av 5.

Pris: 85 kronor för 75 cl på Systembolaget. Det finns ett fåtal flaskor kvar ute i landet.

Saison Dupont

Belgiska Brasserie Dupont är kanske den mest kända tillverkaren av saison - en öltyp som har sitt ursprung i Vallonien, dvs. den fransktalande delen av Belgien. Ursprungligen höll öltypen en låg alkoholhalt för att fungera som en uppfriskande törstsläckare under skördesäsongen. Numera är alkoholhalten vanligtvis högre än vad den var då, även om både svagare och starkare exempel fortfarande existerar.

Ett exempel på en stark saison är Dupont Avec les Bons Vouex som fanns tillgänglig på Systembolaget för ett par år sedan (men enbart tillfälligt). Saison Dupont får väl dock ses som bryggeriets flagskepp och kom alltså i ordinarie sortimentet förra veckan. Nyfiken som jag var så kunde jag inte låta bli att plocka med ett par flaskor i korgen för att prova.

När jag häller upp ölet i glaset möts jag av en gyllengul, något grumlig vätska med ett stort vitt skum. Det fastnar en del rester från skummet på glaset kanter.

Doften är typiskt fenolisk och kryddig med inslag av bubbelgum, citrus, apelsin, en gnutta banan och nyklippt gräs. En fräsch, trevlig doft som inte helt oväntat känns väldigt belgisk.

Smaken går i samma stil där den typiskt belgiska torrheten och fruktigheten harmoniserar väl. Det är kryddigt (framförallt av nejlika) med uppfriskande citrusfruktiga toner och tydliga inslag av banan och nyklippt gräs. Beskan är kanske inte så kraftig i jämförelse med en IPA eller dylikt, men den finns där och balanserar ut fruktigheten väl.

Munkänslan är lätt till medelfyllig, kolsyran är relativt livlig med små, mjuka bubblor.

Ett väldigt trevligt öl som jag är glad över finns tillgänglig i ordinarie sortimentet. Det känns definitivt balanserat och väldigt passande nu när våren har anlänt. Bra jobbat av Belgodeli som tar in den här till Sverige, och tur att den också kunde leta sig in på Systembolagets hyllor. Jag kommer helt klart dricka fler flaskor av det här i vår/sommar - den passar nog också bra till diverse fiskrätter.

Betyg: 4,o av 5.

Pris: 23,90 för 33 cl på Systembolaget. Länk.

Trappistöl: Achel 8 Bruin och Achel 8 Blond

Bild: http://www.achelsekluis.org/

I slutet av sommaren förra året skrev jag ett par inlägg på temat trappistöl: Westmalle Tripel och Chimay Blå. Tanken var att det skulle bli en serie där jag recenserade och skrev litet kort om olika trappistöl/bryggerier i varje inlägg. Av någon anledning föll det dock i glömska, men nu tänkte jag ta upp ämnet igen.

Achel, eller Brouwerij der Sint-Benedictusabdij de Achelse Kluis, är faktiskt det minsta trappistbryggeriet av de sju existerande - till och med mindre än det mest mytomspunna, Westvleteren. Bryggeriets historia går faktiskt tillbaka så långt som till 1648 när holländska munkar byggde ett kapell i staden, som också heter Achel. Kapellet blev sedermera ett kloster år 1686, men förstördes under den franska revolutionen. Det skulle dröja till 1846 innan munkar från Westmalle åter byggde upp klostret och 1852 bryggdes det första ölet. 1871 blev det ett trappistkloster, där bland annat ölbryggning tillhörde munkarnas sysslor.

Efter att tyskarna invaderat Belgien under första världskriget flydde munkarna klostret, som plundrades på koppar. Med hjälp av både Westmalle och Rochefort kunde så småningom bryggeriet byggas upp igen, men det dröjde ändå så länge som till 1998. De två öl som det här inlägget skall handla om - Achel 8 Bruin och Achel 8 Blond - kom ut på marknaden 2001.

Både ölen håller alltså en alkoholstyrka på 8%. Den ena kan klassificeras som en belgisk mörk stark ale och den andra som en belgisk ljus stark ale - stilar som egentligen inte kanske är superstrikta, då det förekommer en stor variation mellan diverse olika alkoholstarka belgiska ale.

Achel 8 Bruin är klart rödbrun till färgen med ett stort beigevitt skum som lämnar lite skumrester efter sig på glaset.

Achel 8 Blond är lätt grumlig, ljust guldfärgad med ett stort vitt skum som lämnar lite rester på glaset och sjunker undan efter ett tag. Något mindre fast skum än sin mörkare broder.

Bruin doftar maltigt av knäck med inslag av torkad frukt och mörka bär. En lättare kryddig ton finns någonstans i bakgrunden.

Blond doftar kryddigt och fenoliskt med tydliga spår av bubbelgum. Det finns också en hel del friskare frukter som apelsin och citron samt en lätt ton av päron.

Bruin är framförallt maltig och knäckig i smaken med hel del torkade frukt-toner. Det är relativt sött, men det blir aldrig för sliskigt. Framförallt maltigt, lätt kryddigt med en balanserande beska. Alkoholen känns litet lätt mot slutet.

Blond är framförallt torrare och litet mer alkoholisk i jämförelse med Bruin. Å andra sidan har den fortfarande uppfriskande toner av apelsin och päron, samt en viss syrlighet och en avslutande beska. Precis som i doften är de fenoliska tonerna mer påtagliga här än i det mörkare ölet med kryddor och bubbelgum (eller är bubbelgum en ester?).

Bruins munkänsla är medelfyllig, kolsyran är medelstark.

Blond är något lättare i kroppen med en litet kraftigare kolsyra i jämförelse med sin broder.

Summa summarum: Jag gillar båda ölen, men Bruin är snäppet godare. Dock tror jag att just den biten beror litet på dagshumör. En kyligare vårdag med mulet väder stannar jag nog hellre inne och dricker en Bruin, medan en Blond passar bättre en vacker vårdag med klart väder när solen ligger på. Ironiskt nog är det sol idag - så pallrar jag mig ut nu kanske betygen skiftar!

Betyg, Achel 8 Bruin: 3,7 av 5.
Betyg, Achel 8 Blond, 3,6 av 5.

Pris: 29,90 kr/st för 33 cl på Systembolaget. Det verkar finnas flaskor kvar i vissa butiker, så spring dit om ni av någon anledning är sugna på att prova!

Missa inte heller Fredriks videoinlägg om de båda ölen från i vintras.

Taras Boulba Extra Hoppy Ale

Belgiska Brasserie De La Senne är ett bryggeri som hitills har gått förbi obemärkt för mig. Bryggeriet drivs av två unga herra vid namn Yvan De Baets och Bernard Leboucq. Deras vision är att brygga traditionell öl som är både ofiltrerad och opastöriserad. Bryggeriet gick från att under några år brygga sin öl hos De Ranke till att under hösten 2010 öppna eget bryggeri i Bryssel. Mer än såhär vet jag inte men ändå får jag äran att prova deras Taras Boulba Extra Hoppy Ale.

Det är alltså en ljus belgisk ale på 4,5% som är humlad med humlesorterna Saaz och Challenger. Hursomhelst, nog tjôtat, dags för en recension!

Den grumliga gula vätskan toppas av ett stort och kompakt vitt skum. Skummet lämnar rejäla skumrester på glasets insida.

Aromen har inslag av päron i sockerlag, koriander och rejäla gräsiga toner. Det finns även inslag av persika och ananas.

Smaken är först ganska söt och mild med inslag av just päron i sockerlag. Sedan kommer en rejäl beska in och tar överhanden, här hittar jag inslag av gräs och bittra örter. Avslutningen är torr och besk.

Ölet är lätt med en relativt hög kolsyrehalt. Bubblorna är små men lätt stickiga.

Egentligen hade jag inga som helst förväntningar när jag köpte den här flaskan, och den överraskar positivt. En väldigt lätt belgisk öl som ändå har en hel del karaktär, jag ser gärna fler öl från dessa bryggare på Systembolaget.

Betyg? 3,5 av 5.

Pris: 23:90 för 33 cl på Systembolaget.

Liefmans Goudenband

Liefmans är ett av de många belgiska bryggerierna som pysslar med fruktöl av olika slag. Goudenband som detta öl heter är dock inte ett fruktöl utan det är en sour ale eller "brown ale of high fermentation" som bryggeriet själva väljer av kalla den. Den ligger dessutom på 8%, något som är ganska högt för en suröl som ofta är ett par procent svagare. Mycket mer än så vet jag egentligen inte om ölet då det inte framgår hur den är tillverkad osv. så vi går rakt på sak!

Vätskan har en djup kastanjebrun färg med röda inslag. Skummet är medelstort och smutsvitt. Inte mycket skumrester.

Doften är stor och syrlig med inslag av syrliga, mörka bär åt det omogna björnbärshållet. Det finns även vissa inslag av bränt socker och maltvinäger.

Smaken är torr och syrlig med rejäla inslag av syrliga bär som balanseras upp av en lätt sötma med inslag av farinsocker. Det finns även toner av russin och en viss kryddighet.

Ölet är medelfylligt med en hög kolsyrehalt. Bubblorna är små och lätt stickiga.

Hmm... detta är helt klart ett trevligt öl men det känns som att någonting saknas. Den blir lite enahanda i längden. På bryggeriets hemsida rekommenderar man den till getost och det tror jag mycket väl kan vara en bra rekommendation. Detta är helt klart ett öl med stor lagringspotential, så mitt råd är att köpa en flaska extra och låta stå i minst tre år!

Betyg? 3,7 av 5!

Pris: 70:10 kr för 75 cl på Systembolaget.

Mikkeller Green Gold

Det första ölet som dracks under vårt besök på Bishops Arms i Karlstad var Mikkeller Green Gold, en IPA från den välkände danske fantombryggaren Mikkel Borg Bjergsø. Det här ölet har, liksom många av Mikkellers andra öl, bryggts på det belgiska bryggeriet De Proefbrouwerij. För övrigt kommer ölet på Systembolaget till påsken, då under namnet Mikkeller Green Easter IPA.

Ölet är bärnstensfärgat och något grumligt med ett medelstort vitt skum. När man snurrar på glaset fastnar det en del skumrester på insidan.

Doften är grön, fräsch och fruktig. Mycket apelsinskal, mandariner, citrus och tropisk frukt. Det finns också lite kakig malt samt karamell.

Smaken drar åt ett liknande håll, men med lite mer gräsiga och blommiga toner. Det finns gott om mandariner och tropisk frukt även här, och beskan känns balanserad och mjuk tillsammans med den fräscha fruktigheten. Det finns dock en viss aning av lite råare, jästiga toner (men inte på ett dåligt sätt).

Ölet känns medelfylligt i munnen och kolsyran är medelstark - inte för mycket, inte för lite, med små bubblor.

Ja, det här var minsann ett trevligt öl från Mikkeller. Kan vara värt att köpa på sig någon flaska när det kommer i påsk.

Betyg: 3,9 av 5.

Duvel

Ett öl på Systembolagets hylla som lätt glöms bort är belgiska Duvel från Duvel Mortgaat. Eller ja, glöms bort och glöms bort, det är nog bara att man glömmer bort många goda öl på hyllan tack vare att Systembolaget under stora delar av året överöser oss med nyheter. Dock gjorde Darren på BeerSweden ett inlägg om den för ett tag sedan, och då slog det mig, vi har ju inte recenserat den på bloggen!

Därför passar det bra att januari är en ganska lugn månad när det kommer till nyheter. Hursomhelst, Duvel är en ljus belgian strong ale på 8,5%. Något som jag såg när jag tittade lite närmare på flaskan är att den är "bottle conditioned" vilket står tydligt på framsidan av etiketten. Detta är något som de förmodligen har lagt till relativt nyligen då jag inte finner texten på andra bilder av flaskan. Ölets histora sträcker sig så långt bak som 1918 då den första gången brygdes av Albert Mortgaat. Namnet kom när någon vid en provsmakning tyckte att ölet Albert hade bryggt var en riktigt djävul. Resten kan ni säkert lista ut själva!

Nåväl, dags för en recension!

Strålen som rinner ur glaset är ljust gyllengul och bildar ett massivt vitt skum när den landar i glaset. Ölet lämnar förövrigt en hel del skumrester på glaset.

Koriander, apelsinzest och typiska toner av örtig ädelhumle är det första som möter näsan. Det är en rejält kryddig doft, betydligt kryddigare än många andra ljusa belgian strong ales och triples.

Smaken är även den dominerad av kryddor men här finns även en rejäl beska och en fruktighet som nästan påminner om en lite mindre syrlig champagne. Ölet avslutar torrt och eftersmaken är rejält besk och kryddig.

Ölet är medelfylligt med en hög kolsyrehalt. Bubblorna är små och vassa.

Mmm... den här var faktiskt betydligt bättre än vad jag mindes den. Dessutom var det en väldigt trevlig överraskning att den var "bottle conditioned", något som jag tycker förhöjer intrycket och dessutom ofta gör ett öl vänligt för lagring. Jag skulle rekommendera detta öl till grillad fisk av den magrare sorten, men även andra maträtter som passar till vitt vin tror jag skulle fungera bra till denna.

Betyg? 4,1 av 5.

Pris: 25:40 för 33 cl på Systembolaget.

De Ranke Noir de Dottignies

De Ranke är ett belgiskt bryggeri som vi tidigare i år har fått stifta bekantskap med på Systembolaget med öl som Cuvée de Ranke, De Ranke Kriek och XX Bitter. Jag gillade alla tre ölen och beslutade mig för att även köpa en flaska Noir de Dottignies som kom i början av november på Systembolaget.

Färgen är rödbrun med ett stort beige-vitt skum. Det lämnas lite skumrester på glaset.

Doften har spår av karamell och torkad frukt tillsammans med lite fenoliska, kryddiga toner. Det finns också toner av farinsocker och en del alkohol. En ganska typiskt doft för en mörk stark belgare med andra ord.

I smaken märker man av karamelliserat socker, de fenoliska kryddiga tonerna som också fanns i doften och torkad frukt som framförallt drar åt russin. Det finns också lite jordiga, gräsiga toner och ölet avslutar beskt. Det är ett förhållandevis torrt öl vi har att göra med - själv skulle jag gärna se lite mer sötma.

Munkänslan är fyllig, kolsyran är medelstark.

Ett helt okej öl, men inte något jättespeciellt. Något år i garderoben/källaren lär inte skada - kanske kan det utveckla sig i positiv riktning, även om det kanske saknar lite restsötma för just detta.

Betyg: 3,4 av 5.

Pris: 27,90 kr för 33 cl på Systembolaget.

Tomtens homie

Eller hur skulle man annars tolka denna moderna tolkning av en belgian strong ale? Mikkeller presenterar sin julöl Santa's Little Helper såhär:

"Santa's Little Helper 2010 is a dark, strong Belgian ale lightly spiced with Christmas spices. Enjoy it now or keep it in the cellar for many years to come."

Låter inte detta lovande så säg?

Strålen som sakteligen fyller upp glaset har en mörkbrun färg, men medan glaset fylls upp verkar den mer svart än brun. Det beige-aktiga skummet lämnar rejält med rester på glasets insida.

Doften är riklig men balanserad av julnötter, kanel, muskot, apelsinzest och belgojäst. Dock finns det, som alltid med Mikkeller, en modern twist på det hela. Alla dessa godsaker balanserad upp av en stram humlighet som drar åt det tyska hållet. Även om det inte är någon humlebomb så är den betydligt mer humlig än en vanlig belgare.

För ovanlighetens skulle så är faktiskt smaken bättre än doften - inte helt sällan så brukar ju fallet vara det omvända. Här känner man stora toner av främst julnötter från den rostade malten, torkade frukter och apelsinzest men även en gräsig humlighet och en rejäl touch av belgojäst. Apelsinzesten märks extra mycket i eftersmaken tillsammans med en lätt restsötma.

Ölet är fylligt. Kolsyrehalten ligger någonstans kring medel med små, lätt stickiga bubblor.

Mmm! Det här är verkligen något jag kan rekommendera. Trots att det är väldigt många olika dofter och smaker som trängs för att komma fram så är det fortfarande ett väldigt balanserat öl som det handlar om. Passar nog utmärkt till julbordets alla ostar och chokladpraliner.

Betyg?

4.o av 5 - väldigt gott redan nu men kan nog bli fantastiskt med lite lagring!