Harviestoun Ola Dubh (Special 12 Reserve)

Ett skotskt öl lagrat på whiskyfat? Är det Innis & Gunn? Eller är det något från BrewDogs Paradox-serie?

Nej, det är varken de äldre whiskygubbarnas älsklingsöl Innis & Gunn eller något öl från marknadsföringsvärldsmästarna BrewDogs whiskyfatlagrade serie det handlar om här, utan Ola Dubh (12 Year Old) från bryggeriet Harviestoun.

Ölet är mörkbrunt till svart i glaset med ett fint litet brunt skum. Litet rester.

Doften har trevliga toner av brända mandlar, knäck, whisky, trä och rostade toner av mörk choklad. Det finns också spår av vanilj.

Smaken är söt och knäckig. Det är mycket brända mandlar, choklad, trä och whisky. Eftersmaken visar prov på en viss rökighet.

Munkänslan är medelfyllig till fyllig. Ölet är lent i munnen och kolsyran är mjuk.

Ett väldigt trevligt öl, som kändes klart njutbart att smutta på en sådan här mörk och annars tråkig decemberkväll.

Betyg? 4,1 av 5.

Chèvre, fikonmarmelad också lite färsk humle!

Häromdagen var jag och handlade lite på den lokala coop-butiken. När jag gick förbi deras relativt stora delikatess-disk blev jag oerhört sugen på en god ost att matcha kvällens planerade intag av Great Divide Fresh Hop med. Efter en stunds funderande och lite pillande på en burk stilton så insåg jag att det skulle behövas en lite mildare men fortfarande smakrik ost. Valet föll på en liten chèvre som jag ätit förut och vet är god, tillsammans med den fick det bli en liten burk fikonmarmelad.

Nå, hur passade Fresh Hop och tillbehören? Vi börjar med en recension av ölet först!

Ölet har en klar ljusorange färg med ett väldigt stort vitt skum. Skummet lämnar endel rester på glaset.

Doften är stor och alldeles underbar av amerikansk humle, färsk sådan. Massvis med gräsiga toner, tallbarr, ananas, passionsfrukt och lätta toner av nysågat björkvirke eller dylikt.

Smaken är även den väldigt god och uppfriskande med en hel del av de tropiska frukterna jag nämde tidigare. Det finns även en lätt maltsötma som balanserar upp det hela och lyfter fram humlearomen på ett väldigt trevligt sätt.

Fylligheten är mellan på gränsen till stor, kolsyran är medel.

Detta är bara så gott! En sånhär öl vill man egentligen inte överanalysera utan detta är något man verkligen bör njuta av. Hur passade ölen till osten och marmeladen då? Väldigt bra måste jag säga. Ingen av dem tog överhanden utan de matchade varandra utan problem, IPA/PA funkar verkligen bra till chèvre där jag annars lätt tycker osten kan komma i skymundan.

Vad blir betyget på ölet då? 4,35 av 5! En av de godaste pale ales jag druckit.

Brasserie Dieu du Ciel Péché Mortel

Kaffe i stout och imperial stout börjar har ju på sistone blivit något av ett fenomen i ölvärlden. Länge har man ju associerat de kraftigt rostade malt-tonerna i öl med smaker/dofter som kaffe, mörk choklad osv. Den gemensamma nämnaren för alla dessa godsaker är ju som bekant att de är rostade.

Nu har dock några bryggare, bland annat Mikkeller, Nils Oscar och just Brasserie Dieu du Ciel tagit steget längre och haft i rent kaffe i ölen. Ofta har experimenten varit oerhört lyckade, både Beer Geek Brunch Weasel och Nils Oscar Coffee Stout är väldigt goda öl. Hur är då Péché Mortel från just Brasserie Dieu du Ciel?

Ölet har en svart färg med ett minimalt beigeaktigt skum. Ölet lämnar inga rester på glaset.

Doften är stor av nescafé, torkade frukter, fudge och en skarp rostad malt-ton. Det finns även trevliga inslag av mörk choklad och lätta vaniljtoner.

Smaken är även den stor rostad malt, bittra kaffe-toner men den har även en viss sötma. Vaniljtonerna gör sig lätt påminda även här trots att ölet inte är ekfatslagrat. Till skillnad från vissa andra kaffe-öl tycker jag här att kaffe-tonerna bidrar till en skön bitterhet.

Fylligheten är mellan till stor och kolsyrehalten är relativt låg, något som jag uppskattar i en imperial stout.

På det hela är detta väldigt, väldigt gott. Provade till lite hemmagjord kladdkaka och vispad grädde och den kombinationen var (som väntat) som handen i handsken. Vad blir det för betyg då? Ja, som den sucker för kaffestouts jag är så blir det högt, 4,25 poäng av 5.

Avery The Czar Imperial Stout

Som Fredrik nämnde i sitt förra inlägg hade vi en liten provning i fredags. Det blev dock bara ett nyhetsöl provat: Avery The Czar Imperial Stout. Ett av de dyrare ölen den här månaden, men imperial stout från USA är ju alltid kul att prova.

När vi delar upp ölen i två glas forsar en väldigt mörkbrun/svart vätska ut ur glaset. Det bildas ett fint brunfärgat skum som ligger kvar ett tag.

Doften är rostad (fast inte riktigt så klart rostad som jag trodde). Toner av choklad, kaffe med grädde/mjölk (alltså inte jättesvart kaffe) och knäck känner jag. Trevlig maltig doft, men kanske inte så bra som jag hade förväntat mig... den kändes ganska snäll för en amerikansk imperial stout.

Smaken är väldigt maltig, lite lätt söt, med toner av choklad, knäck, kaffe och grädde/mjölk. Jag tycker mig känna en lätt vaniljton, även fast det inte är ekfatslagrat...

Kroppen är fyllig, kolsyran är mjuk och fin. Känslan i munnen är len.

En ganska trevlig imperial stout även om jag är något besviken. Det bästa är munkänslan. Det känns mer maltbomb än humligt som vissa amerikanska imperial stouts annars tenderar att vara... gott är det hursomhelst, men det finns mycket bättre exemplar där ute. En "medioker" (vet inte om det är rätt ord att använda sig av här...) imperial stout är ju dock fortfarande ett bra öl.

Betyg: 3,7 av 5.

Schloss Eggenberg Samichlaus Bier 2008

Igår körde jag och David en ganska liten men trevlig och spännande provning innan David beger sig ner till Grebbestad för att göra praktik på just Grebbestad Bryggeri. Vi provade St Peter's Winter Ale, Double Bastard Ale 2007, Avery The Czar och just Samichlaus 2008 som detta inlägg ska handla om. Samichlaus är en öl som för ganska mycket respekt med sig, en halvmörk doppelbock på 14%. Såhär var den:

Ölet är mörkt bärnstensfärgat och den skummar inte nämnvärt.

Doften är enorm av malt med inslag av kola, karamell och sirap. Det finns även toner av russin och madeira. Det är ganska vinöst, man märker verkligen att det är en alkoholspäckad öl.

Smaken är oerhört söt och maltig med en nästan honungsliknande sötma. Det finns även här toner av vin men kanske främst toner av finsprit typ päroncognaq.

Fylligheten är hög, kolsyran är medel till låg.

Det är nog tur att vi lät denna flaska stå i över ett år innan vi provade den. Trots att det är såpass extremt och alkoholstarkt är det faktiskt rätt så trevligt. Egentligen påminner det lite om ett rejält starkt barley wine och detta är ett öl jag tror kan passa till en god cigarr. Betyg? 3,55 av 5. Gott men alldeles för mäktigt, drickbarheten är snudd på noll. Dock så tror jag att denna med hjälp av kanske 5-10 års lagring kan bli en upplevelse utöver det vanliga

Nøgne Ø Underlig Jul

Nøgne Ø är ett bryggeri som sällan gör mig besviken. Underlig Jul är det elfte ölet jag provar från bryggeriet, och förväntingarna är ganska höga. Hur smakar det då?

Ölet är brunfärgat i glaset med ett stabilt, beigefärgat skum. Inte så mycket rester.

Doften är kryddig med aningar av kanel och lite muskotnöt. Vissa toner känns aningen svårplacerade. Det finns också en glögg-aktig ton samt litet mystiska inslag av mint.

Smaken är kryddig, utan att bli för mycket. Småsöt (men inte så söt som jag trodde) och glögg-aktig med en tydlig kryddighet. En aning choklad, men inte mycket. Lätt ton av mint, muskotnöt och kanel. Lite russin.

Kroppen är medelfyllig, kolsyran är ganska lagom. Ölet känns lent i munnen.

Nå. Det här var ganska intressant, men samtidigt något av en besvikelse. Det smakar bra, men samtidigt så uppfattar jag det som lite tråkigt. Kryddorna är inte för många och tar inte över för mycket, vilket är både på gott och ont... det blir inte ett kryddkaos samtidigt som det istället blir litet väl återhållsamt. Hur skall jag egentligen ha det?

Betyg: 3,3 av 5.

Great Divide Hibernation Ale

Nästa julöl ut blir Hibernation Ale från Great Divide Brewing. Det är en old ale på 8,7%, men jag skulle nog snarare klassa den som ett barley wine eller en strong ale. Dock är ju gränsen mellan old ale, strong ale och barley wine ibland ganska tunn, åtminstone när det gäller de amerikanska varianterna. Nog pratat, såhär var den:

Ölet har en djup brunröd färg med ett relativt litet ljusbeige skum. Skummet lämnar vissa rester på glaset.

Doften är stor och knäckig med inslag av toffee, lakrits och ananas. Det är även endel humle i doften.

Smaken är något större än doften. Det är ett sött öl med rejäla toner av karamell, knäck och vissa inslag av brända mandlar och fruktgodis. Det är ett ganska värmande och sött öl som passar bra i vinterkylan.

Det är ett ganska fylligt öl och kolsyran är relativt låg.

Hibernation Ale är ett gott och värmande öl som har blivit något av ett standardöl på Systembolaget i juletid. Det är ett riktigt gott öl men jag tycker samtidigt att det blir lite ensidigt i all sin maltsötma och knäckighet. Betyg? 3,75 poäng av 5.

St Peter's Winter Ale

St Peter's är ett av de bryggerier som verkligen bidrog till att snöa in mig i ölets värld för ungefär 3 år sedan. Jag kommer ihåg när man jagade pubar som serverade Guinness, Kilkenny eller Newcastle Brown på fat och blev alldeles salig när man fick tag på en pint Guinness.

Detta skulle dock ändras en dag då var jag på besök på en restaurang här i Kristinehamn och fick syn på något som hette St Peter's Cream Stout i deras meny, och givetvis blev jag ju sugen på att prova. Det blev något av en uppenbarelse, en krämig stout med massvis av rostad malt, russin, en lätt rökighet med mera. Det var ju något helt annat än en Guinness. På den tiden hade flaskorna dessutom den där medicin-flaske formade designen vilket bidrog till en nästintill mystisk känsla.

Hursomhelst, på grund av denna upplevelse så har St Peter's alltid varit ett bryggeri som legat mig varmt om hjärtat. Förra året missade jag dock deras Winter Ale som detta inlägg ska handla om, men i år hann jag få tag på ett par flaskor, såhär var den:

Ölet har en väldigt mörk röd färg på gränsen till svart. Skummet är stort och beigefärgat och lämnar små skumrester på glaset.

Doften är elegant och lätt vinös med stora toner av rostad malt, en lätt rökighet, bittra bär och en fin engelsk humlearom.

Smaken är även den väldigt maltig och rostad och det finns inslag av bittra körsbär och en typsik engelsk humlearom, kan det vara fuggles? Eftersmaken är lång och bitter med en viss torrhet.

Munkänslan är stor och fyllig med en alldeles lagom kolsyra.

St Peter's gör mig defintivt inte besviken, och denna sticker verkligen ut bland de andra julölen i år. Detta är en alldeles utmärkt winter ale/old ale som jag absolut inte tycker ni får missa såhär i vintermörkret. Betyg? 4 solida poäng av 5.