Brasserie Dieu du Ciel Rigor Mortis Abt

Säga vad man vill om Montreal-baserade bryggarna Brasserie Dieu du Ciel, men uppseendeväckande och fantasifulla etiketter har de. Jag menar, vilket annat bryggeri skulle kunna få en öl med ett lik med flugor på att kunna kännas lika lockande som dem? Som ni säkert redan klurat ut så är det Rigor Mortis Abt jag pratar om.

Ölet har en djupbrun något disig färg med ett minimalt gråvitt skum. Ölet några få lätta skumrester på glaset. Det minimala skummet oroar mig lite, det blir knappt två centimeter skum när jag häller upp den och belgoinspirerade öl är ju kända för att skumma en hel del.

Doften är stor av de typsika belgiska kryddorna såsom koriander, nejlika och apelsinzest. Det finns även smöriga kakao-toner och en hel del karamellighet.

Smaken är kraftfull av lättrostad malt, tidigare nämnda kryddor och en viss restsötma. Toner av nyponsoppa och torkade frukter gör sig påminda i bakgrunden. Alkoholen är väl dold men märks tidvis.

Fylligheten är medel, kolsyran är relativt låg.

Belgien-inspirerade amerikanare är något jag har lite blandade känslor inför. Ibland är det superbra, ibland är det mindre spännande. Detta var faktiskt ett av de bättre exemplaren och hade jag inte vetat bättre skulle jag nästan kunna trott att den var från just belgien.

Betyg? 3,7 av 5. Min andra flaska får stå till sig ett tag till.

Brasserie Dieu du Ciel Péché Mortel

Kaffe i stout och imperial stout börjar har ju på sistone blivit något av ett fenomen i ölvärlden. Länge har man ju associerat de kraftigt rostade malt-tonerna i öl med smaker/dofter som kaffe, mörk choklad osv. Den gemensamma nämnaren för alla dessa godsaker är ju som bekant att de är rostade.

Nu har dock några bryggare, bland annat Mikkeller, Nils Oscar och just Brasserie Dieu du Ciel tagit steget längre och haft i rent kaffe i ölen. Ofta har experimenten varit oerhört lyckade, både Beer Geek Brunch Weasel och Nils Oscar Coffee Stout är väldigt goda öl. Hur är då Péché Mortel från just Brasserie Dieu du Ciel?

Ölet har en svart färg med ett minimalt beigeaktigt skum. Ölet lämnar inga rester på glaset.

Doften är stor av nescafé, torkade frukter, fudge och en skarp rostad malt-ton. Det finns även trevliga inslag av mörk choklad och lätta vaniljtoner.

Smaken är även den stor rostad malt, bittra kaffe-toner men den har även en viss sötma. Vaniljtonerna gör sig lätt påminda även här trots att ölet inte är ekfatslagrat. Till skillnad från vissa andra kaffe-öl tycker jag här att kaffe-tonerna bidrar till en skön bitterhet.

Fylligheten är mellan till stor och kolsyrehalten är relativt låg, något som jag uppskattar i en imperial stout.

På det hela är detta väldigt, väldigt gott. Provade till lite hemmagjord kladdkaka och vispad grädde och den kombinationen var (som väntat) som handen i handsken. Vad blir det för betyg då? Ja, som den sucker för kaffestouts jag är så blir det högt, 4,25 poäng av 5.

Unibroue 17

Kanada har kanske inte bidragit med värst många bryggerier på ölkartan, men Unibroue är helt klart ett av dem. De har tidigare imponerat med bland andra La Fin Du Monde och Trois Pistoles. Första gången jag prövade Unibroue 17 var i Augusti förra året, då var jag verkligen inte imponerad, utan jag tyckte rentav att det smakade ganska illa.

Det skulle det blir ändring på när jag och David prövade den i onsdags.

Ölen har en härlig brun färg med ett fint, rejält och fast, beigeaktigt skum. Jag bestämde mig för att det passade bra att dricka det ur mina Chimayglas.

Doften är väldigt kryddig, maltig och vinös med stora inslag av kanske framförallt rödvin. På något vis känns det som att ett knappt år av lagring verkligen gjort underverk för det här ölet.

Smaken är helt klart ungefär som man kan vänta sig av doften. Väldigt vinös och maltbetonad med mycket jästiga och kryddiga smaker. Men där finns även något unik smak som påminner mig lite om något i stil med torkade katrinplommon eller dylikt, ganska trevligt faktiskt.

Ett väldigt bra öl, såhär i efterhand kan jag ångra att vi inte inhandlade en flaska till. Betyget blir 4,2/5!