Joars Dricka

Detta var ett av de mest intressanta öl jag och David drack på vår senaste provning. Ett vikinga-inspirerat öl kryddat med torkade blad från pors och honung.

De som ligger bakom Joars Dricka, som den heter, kallar sig för Mullegorm (Sven Andersson och Hasse Orlov) och de har vunnit fyra guld och två silver på Öl-SM med denna öl. Egentligen vet jag inte mycket mer om företaget än att de verkar inrikta sig på att göra lite medeltids-aktiga saker i allmänhet. De har förövrigt bryggt ölet i samarbete med (och på) Hantverksbryggeriet.

Nåja, dags för en recension!

Vätskan har en klar orange, nästan eld-aktig, färg med ett medelstort vitt skum. Ölet lämnar knappt några skumrester på glaset.

Doften är massiv av honung och pors. Eftersom detta var första gången jag någonsin smakade något med pors i så har jag inte så mycket bättre preferenser än så. Om man ska jämföra med något så är det ungefär som att dofta i en nyutslagen blomsterrabatt på våren. Detta balanseras upp av den sötaktiga doften från honungen och malten.

Även när det kommer till smaken känner man att det är något väldigt annorlunda man har att göra med. Stora toner av nyutslagna blommor tillsammans med en rejäl sötma från honungen och malten är vad som utgör grunden för detta öl. I övrigt hittar jag lätta toner av kryddnejlika och övermogna krusbär.

Ölet är medelfylligt och kolsyrehalten är medel med medelstora, mjuka bubblor.

Detta var verkligen intressant och helt klart något jag skulle kunna tänka mig att dricka igen. Öl bryggt med pors är verkligen intressant och skiljer sig rejält från den "vanliga" humlebomben. Det här är något helt annat.

Betyg? 3,8 av 5. Häftigt!

Närke Kaggen! Stormaktsporter 2008

Av någon märklig anledning så har vi på Ölkultur missat att recensera Närke Kaggen! Stormaktsporter. Både jag och David har vid ett flertal gånger druckit den, men dels har de flesta gångerna varit innan Ölkultur med David & Fredriks tid och de andra har det helt enkelt varit alldeles för små smakprov för att skriva en recension.

Nu drack jag dock som efterrätt till en mycket god måltid på Bishops Arms i Karlstad en halv flaska tillsammans med min svåger och nu var det väl sjutton om det inte skulle bli en recension!

Detta öl behöver väl ingen närmare presentation så jag kör igång direkt med en recension!

Strålen som kommer från den lilla 25 cl-flaskan är nästintill svart med aningar av rött. Skummet som bildas i sniftern är minimalt men kompakt. Ölet lämnar inga skumrester på glaset.

Varje gång jag doftar på Kaggen! får jag samma typ av "aha-upplevelse" som jag fick första gången. Det doftar så otroligt gott så att det inte är sant. Tänk dig en blanding av nyöppnad alladin-ask, honung, mörk choklad och den finaste vaniljfudge du kan tänka dig. Det finns även lite tydligare rökiga whisky-toner än vad jag minns sedan tidigare.

När det kommer till smaken är det bara att sluta ögonen och njuta. Även här hittar man massvis av mörk choklad, honung och vaniljfudge. Det finns även en lätt syra från den rejält rostade malten - men på ett bra sätt. Ölet avslutar värmande med en nästintill whisky-aktig känsla i munnen.

Ölet är rejält fylligt, kolsyrehalten är låg med små, mjuka bubblor.

Något som slår mig efter att ölet är avslutat är hur intensivt det faktiskt är. Jag har druckit många öl som är betydligt starkare rent %-mässigt än Kaggen!, men få öl som faktiskt chockar smaklökarna på samma underbara sätt. Detta är njutning på flaska i dess renaste form.

Betyg? 5 av 5. När öl är såhär bra går det inte att ge ett lägre betyg, helt enkelt.

En överraskning

Inför provningen förra lördagen valde jag att hålla ett öl hemligt för Fredrik - det var inget mindre än klassikern Rodenbach Grand Cru som jag kommit över via Rikard. Tyvärr är det ju inte så enkelt att få tag på det här ölet i Sverige av någon anledning - visst finns det på krogar och i beställningssortimentet, men det tillhör ju knappast de öl man kan plocka på sig litet sådär spontant på bolaget när man känner för det, tyvärr.

Färgen är rödbrun, skummet är litet och beigefärgat. Inte några rester på glaset.

När man doftar på ölet märker man att det kommer vara ett syrligt öl: det doftar lite omogna bär, lite trä, vinäger, funk och nästan, som jag nämnde för Fredrik, något som drar åt aceton. Det finns också lite inslag av rödvin. En väldigt intressant doft, som helt klart är trevlig.

Smaken är framförallt syrlig - eller rättare sagt - sur med drag åt gröna äpplen, körsbär, vinäger och funk. Lite inslag av ek och rödvin märks också. Det är torrt öl som verkligen utmanar smaklökarna - även om det kanske inte är det mest extrema ölet heller.

Munkänslan är medelfyllig med ganska kraftig kolsyra som pirrar litet på tungan.

Det här är ett öl som jag helt klart rekommenderar, och trots att det nu är flera år sedan jag första gången hörde talas om det är det först nu jag har testat det för första gången. En klassiker!

Betyg: 3,9 av 5.

Spaten Oktoberfestbier

Det börjar så sakteligen närma sig oktober och vi på Ölkultur har börjat beta av några av årets oktoberöl på Systembolaget. Detta är då alltså Spaten Oktoberfestbier från det stora tyska bryggeriet Spaten Braueri München. Den importeras och distribueras av förövrigt Carlsberg Sverige.

Ja, egentligen finns det inte så mycket mer att säga om denna öl så vi kör genast igång med en recension!

Som sig bör när det handlar om traditonell tysk oktoberbier så är det ett lätt gyllengult öl vi har att göra med. Ölet har ett relativt stort skum som lämnar vissa skumrester på glaset.

Doften består främst av enkla toner av nybakat franskbröd och gräsig humle. Allt doftar rent och fräscht - inga konstigheter.

Även i smaken så är det ett väldigt rent och fräscht öl vi har att göra med. Lätta toner av gräsig och brödig malt gör sig påminda även här. Ölet avslutar torrt och bitterbeskt men har samtidigt en viss sötma.

Ölet är medelfylligt till tunt, kolsyrehalten är medel till hög med små, mjuka bubblor.

På något vis är det svårt att ge ett rättvist betyg till dessa öl. De är otroligt traditionella och håller sig verkligen till stilen, men samtidigt så är det inte värst spännande om jag ska vara ärlig. Fast det är väl inte det som det handlar om när vi pratar tysk oktoberfestbier. Nåja.

Betyg? 2,8 av 5. Tysk lageröl av god kvalitet - varken mer eller mindre.

Ölkväll med betoning på Dugges och Hantverksbryggeriet

Idag är det dags för lite ölprovning med lite god mat och lite (nåja, många) nya och gamla öl. Det ska bli extra kul då det känns som att det var ett tag sedan nu. Helstekt fläskytterfilé med ugnsbakade rotfrukter och bearnaisesås är vad som ska ätas och till detta tänkte jag att vi skulle prova de två folkölen Dugges Brandmästare Andréns Törstsläckare samt Ocean Ljusa.

Sen är det då dags att prova en massa annat intressant! Eftersom det är rätt så många öl så gör jag för enkelhetens skull bara en liten lista på vad vi ska dricka:

• Avery Anniversary Seventeen
• Dugges Brandmästare Andréns Törstsläckare
• Dugges High Five!
• Dugges Johannas Bästa
• Founders Double Trouble
• Hantverksbryggeriet Joars Dricka
• Hantverksbryggeriet Kosacken
• Hantverksbryggeriet Sotarn
• Ocean Ljusa
• Spaten Oktoberfest
• Ölvisholt Lava

Samt:

En hembrygd från Rikard Ramberg

En överraskning

Tror det kommer bli en riktigt trevlig kväll, och på förhand ser ju inte listan med öl helt fy skam ut. Det är en hel del som jag verkligen ser fram emot att prova. Räkna med lite recensioner inom en snar framtid!

Recensionståget ångar vidare...

... med en folköl! Nämligen den andra av de två från BrewDog som har dykt upp på Coop/Konsums hyllor i dagligvaruhandeln. Givetvis är det 77 Lager (3,4%) vi pratar om.

Denna behöver väl egentligen ingen närmare presentation men nämnas bör kanske att det är en öl i pilsner stil som i sin ursprungliga variant ligger på 4,9%. Alltså är den sänkt med 1,5% för att passa den svenska handeln.

Dags för recensionen!

Ölet har en klar ljusgul färg med ett medelstort vitt skum. Det blir vissa skumrester på glaset.

Doften är ren och fin med tydliga inslag av citrusfrukter och gräs. Humlen gör sig främst påmind med inslag av nybakat franskbröd. Tilläggas bör att den är humlad i amerikansk stil, därför skiljer den sig något från den typiska tjeckiska pilsnern.

Även i smaken är det just gräs och citrusfrukter som dominerar smaken. Till skillnad från när man dricker Trashy Blonde (3,4%) så märker man att denna har blivit betydligt vattnigare av den sänkta alkoholhalten. Synd.

Ölet är tunt. Kolsyrehalten är hög med många, stora, lätt stickiga bubblor.

Njae, detta var inte särskilt upphetsande. Visst, det är ett klart godkänt vardagsöl men inget jag kommer att köpa igen med tanke på priset.

Betyg? 2,4 av 5.

Tom Clancy-inspirerad öl från Gotland

Dags för årets första recension av ett av Systembolagets många oktoberfestöl. Detta är dock inte bryggt i ursprungslandet Tyskland utan istället på den svenska ön Gotland. Det är inga mindre än Spendrups "experiment-bryggeri" Gotlands Bryggeri som brygger den.

Egentligen kan jag inte påstå att förväntningarna var speciellt högt ställda då jag tycker att dessa bryggares öl är väldigt skiftande, inte i kvalitet utan snarare i hur intressanta de är.

Hursomhelst, nog tjatat, dags för recensionen av Red October!

Ölets färg är passande nog röd med ett tätt beige-aktigt skum. Det blir inte mycket till skumrester på glaset.

Malt och ännu mera malt är vad man möts av när man börjar dofta på denna skapelse. Rejäla toner av främst karamell och farinsocker men även nougatfudge och hallonbåtar gör sig påminda. Humlen gör sig främst påmind genom lite lätt citrusaktiga inslag.

När det kommer till smaken får malten lite hårdare konkurrens av humlen. Här får de kola-aktiga malttonerna tampas för att slå igenom den rejäla bitterbeskan. Ölet avslutar torrt med en eftersmak av vörtbröd.

Munkänslan ligger någonstans mellan medel och låg. Kolsyran består av många, små, lätt stickiga bubblor.

Här tycker jag faktiskt att Gotlands Bryggeri har lyckats. Detta kompletterar på ett mycket bra sätt alla de ljusa oktoberöl från Tyskland som finns på Systembolaget. Dessutom kan det vara trevligt med en rejäl dos malt (och humle) såhär i höstmörkret.

Betyg? 3,65 av 5. Gott.

Bryggning: Bretty Blonde

I fredags var jag åter i Otterbäcken för att vara med Rikard vid en bryggning. Senast det begav sig var vid bryggningen av Vansinnesporter i kall vinterdag i februari. Nu skulle dock ett öl i en helt annan stil bryggas - en belgisk blond ale med Brettanomyces (i det här fallet användes Brettanomyces Lambicus som enligt Wyeast är isolerad från lambic). Det är för övrigt den smått kände (nåja - dagens underdrift) Darren från BeerSweden som efter lite konverserande med Rikard bestämde vilken öltyp som skulle bryggas samt namngivit ölet. Rikard tog sedan fram ett passande recept och efter litet prat bestämdes vi för att träffas och brygga, samt kanske dricka en öl eller två.

Vid nio-halvtiotiden i fredags klev jag in genom Rikards dörr när hann var i full färd med att förklistra det omältade vetet. Här saltjusterade Rikard med magnesiumsulfat, kalciumkarbonat och kalciumsulfat.

Sedan gjorde vi en infusionsmäskning i kylbox vid 68 grader. Mäsken bestod av 5 kg pale ale-malt och 1 kg omältat vete. Vid slutet av mäskningen hade temperaturen sjunkit ned mot 60 grader, så det var ju ganska mycket.

Lakningen stod på tur. Med 78-gradigt vatten lakades ca. 17 vört ut. Den såg inte ut mycket för världen, men vad gör det om slutresultatet blir bra? Eftersom jag själv bara bryggt på extrakt är det knappast något jag är så där haj på. Rikard skötte dock detta utmärkt och det flöt på bra trots mängden omältat vete (lakningen krånglade en del när Vansinnesporter bryggdes om jag inte minns fel).

Efter detta var det bara att dra igång vörtkoket. En stund tidigare hade 27 gram Northdown-kottar vägs upp för att agera bittergiva i ölet. Det doftade ljuvligt och kommer även att användas till torrhumling tillsammans med klassiska Saaz (40 gram av vardera humle skall tillsättas av Rikard nu i dagarna). Den roliga twisten är dock den "vildhumle" Rikard plockade och torkade förra torsdagen. Det doftade överraskande bra och tillsattes som 0-minutersgiva vid ca. 80 grader när vi överförde den färdigkokade vörten till jäskärlet. Tilläggas bör att vi även tillsatte 500 g honung i slutet av koket.

Vi spädde sedan till ca. 21 liter och i väntan på att vörten skulle kylas ner så att OG kunde mätas (1052 att jämföra med beräknade 1056) och jäst tillsättas delade vi (generöst av Rikard) på en flaska Mikeller It's Alive! som Rikard införskaffat i Danmark. Förhoppningvis jäser det ner till ca. 1015 så att vi får ett öl runt 5%.

Något besvikna blev vi dock på It's Alive - så brettigt var det knappast, utan tyvärr kändes det för tilfället som en tämligen medioker belgare (och jag som tycker mig känna Brett i öl som inte innehåller Brett). Troligtvis berodde det på att flaskan var ung - men det känns nästan som det kan ha varit ett dåligt exemplar. Visst var det helt okej, men det fanns inget som fick oss jubla direkt. Bilden på upphällningen blev dock dagens bästa - så det får avsluta mitt inlägg.

(Uppdatering 17 september: Ölet har (efter 7 dagar) jäst på bra och FG ligger ner mot 1012. Smaken beskrivs som citrusaktig, lite funky, honung och med en viss ton av rök. Det ska bli oerhört intressant att se hur ölet utvecklar sig när det tappats och fått stå till sig på flaska ett tag).

Island kan!

Ölvisholt Lava - imperial stout från Island. Det dricker man inte varje dag.

Ur flaskan strömmar en mörk vätska som bildar ett medelstort, krämigt brunt skum. Ölet lämnar inte så mycket skumrester.

Doften är ungefär som jag väntat mig, men för alldel väldigt trevlig: rök och rostad malt. Mörk choklad, melass, knäck, torkad frukt och lakrits. Man kan också känna vissa aningar av alkoholen, det är trots allt 9,4%. Riktigt trevligt.

Smaken då? Ja, det första man känner är rostad malt, lakrits, mörk choklad och och lätt rökighet (kanske kunde varit något kraftigare - å andra sidan är den mycket behaglig). Det finns också inslag av knäck och torkad frukt vilket passar in oerhört väl. Väldigt trevlig restsötma också, som samspelar väl med en lätt värmande alkoholen.

Munkänslan är fyllig och samtidigt väldigt len och behaglig. Kolsyran är mjuk. Precis som jag vill att imperial stout skall vara.

Det klart bästa isländska ölet jag druckit (nu finns det väl inte så mycket att jämföra med för egen del - har bara testat Móri från samma bryggeri utan att bli överdrivet imponerad). Det här är dock en imperial stout av riktigt hög klass i mitt tycke - mycket tack vare den underbara restsötman. Tack till Rikard för flaskan/flaskorna.

Betyg: 4,2 av 5.

Trashy Blonde (3,4%)

Kommer ni ihåg serien jag gjorde tidigare i våras om skillnaderna mellan BrewDogs Trashy Blonde inköpt på Ålands-båt respektive Systembolaget? Om inte, kolla in den här.

Nu finns det dock ett helt nytt alternativt - som dessutom går att köpa i dagligvaruhandeln.

Igår var jag (vi) först ut bland bloggarna att rapportera om att Trashy Blonde och 77 Lager finns som folköls-varianter, nu tänker vi även bli först ut med att recensera en av dem.

Säger som Magnus Bark på Ofiltrerat: Less geekin', more drinkin'.

Strålen som kommer ut är glaset är av en klar guldig/orange färg, skummet som bildas är luftigt och vitt. Ölet lämnar vissa skumrester på glaset.

Doften har stora inslag av främst amerikansk humle med inslag av citrusfrukter och nysågat virke. Det finns även en väldigt lätt bakgrund av karamellig malt som påminner lite om digestivekex.

Smaken är dominerad av den citrusaktiga humlen med en lätt bakgrund av karamellmalt. Vad som står i centrum här är främst den stora beskan. Det finns även en lätt ton av nybakta mördegskakor. Ölet avslutar torrt.

Fylligheten är någonstans mellan medel och låg. Kolsyrehalten är relativt hög med många medelstora bubblor.

Wow! säger jag. Detta är helt klart den godaste folkölen som finns tillgänglig för den breda massan just nu. Rejält med humle och citrusfrukter samtidigt som det känns som att de inte har behövt kompromissa för mycket med malten för att sänka ölet med 0,7% från den ursprungliga styrkan på 4,1%.

Betyg? 3,5 av 5. Trevligt.

Breaking News: Folköl från BrewDog

Eller åtminstone något som vi på Ölkultur är först med att skriva om bland ölbloggarna! Till och med före BeerSweden och Schnille och Schmak som ofta brukar vara snabbt framme med nyheter!

Har du någonsin önskat dig lite mer bland folkölen på din Coop-butik? Ja, nu kan du få det! Idag när jag gick in på min lokala Konsum/Coop-butik så hittade jag dessa flaskor bland de övriga blaskölen.

Alltså 77 Lager och Trashy Blonde med en styrka på 3,4% från det rebelliska skotska bryggeriet BrewDog. Döm om min förvåning när jag såg dessa flaskor - detta är ju inte direkt något man läst eller hört om tidigare.

Detta tycker jag är en spännande utveckling som definitivt är åt rätt håll. Även om Systembolaget har ett utmärkt utbud så är det alltid roligt att lite vardagligt kunna plocka med en god öl när man är och handlar mat.

Räkna med recensioner av dessa flaskor inom en snar framtid!

Humlejuice direkt från trädet

Eller ja, åtminstone från flaskan i trädet (fyndigt va?). Hursomhelst, skämt å sido, nu är det dags att prata lite om The Maharaja Imperial India Pale Ale från Colorado-baserade bryggeriet Avery Brewing Co.

Det är en IIPA på hela 10,54% (enligt RateBeer), alltså en ganska eller rättare sagt väldigt stark öl.

Hursomhelst, det här ölet talar för sig självt så jag skippar snacket och går direkt på själva recenserandet!

Strålen som kommer ut ur flaskan är djupt, lätt grumligt orange och bildar en vätska med ett massivt smutsvitt skum i glaset. Ölet lämnar en hel del skumrester på glaset.

Direkt man doftar på ölet förstår man att det är en humlig och juicig öl man har att göra med. Trots att flaskan är brygd i mars i år (alltså ganska exakt 6 månader sedan) så finns det ganska mycket krut kvar i denna DIPA. Aromer med inslag av tropisk juice, passionsfrukt, mango och tallbarr gör sig omedelbart påminda. Det finns även en hel del karamellig malt som balanserar all humle, doften från malten drar åt något som påminner om kolakakor.

Smaken är ganska komplex för att vara en DIPA. Först slås man av en enorm fruktig smak med drag av grapefrukt, tropisk juice och mango. Sedan kommer en rejäl bitterbeska som sträcker sig över nästan hela tungan. Efter allt detta kommer även malten in med rejäla karamelliga toner av just kolakakor och gräddkola. Allt detta avrundas av något som påminner om någon form av fruktlikör. Wow!

Munkänslan är rejält fyllig. Kolsyrehalten med medium med många små, lätt stickiga bubblor.

Jag misstänker att detta är ett öl som kommer att dela ölnörds-Sverige i två halvor: ena halvan kommer tycka att den är ofärsk och tråkig, andra halvan kommer tycka att den är riktigt bra. Som ni säkert förstår tillhör jag den senare. Sånthär är man inte bortskämd med på Systembolaget.

Betyg? 4,2 av 5. Minst lika bra som Founders Double Trouble - fast på ett annat sätt.

XX Bitter - belgisk humlejuice

När jag handlade nyheter i fredags (ja, jag kom aldrig iväg på onsdagen eller torsdagen) så glömde jag köpa en av nyheterna: De Ranke XX Bitter. Därför tog jag ytterligare ett besök på bolaget igår för att inhandla en flaska samtidigt som jag köpte på mig några "Nanny State".

När jag häller upp ölet i glaset strömmar en grumligt gyllengul vätska ut ur glaset. Skummet är stort och lämnar en hel del skumrester på glaset.

Doften är behaglig och humlig med inslag av örter och hö. Kryddiga fenoliska toner samsas med aning av funk och gröna äpplen.

Smaken är lätt syrlig och torr med viss juicig humlekänsla. Citrusfrukter blandas med lite örtiga toner och markant beska som helt klart skvallrar om att det trots allt är 65 IBU. Det finns helt klart en humle-juice känsla över ölet, men samtidigt finns det också lite "orena" toner som skvallrar om att mr. Brettanomyces har haft det litet roligt och satt lite funk/ladugårdstoner på ölet. Det verkar som om jag misstagit fenolerna för brett - eftersom ölet inte innehållit detta på nästan tio år.

Munkänslan är medelfyllig med en frisk kolsyra.

Det här var ett trevligt öl, även om det till en början kändes lite anonymt. Precis som med Orval är det här ett öl som växer i glaset och det är bara att konstatera att det är högst njutbart. Om jag ska jämföra det med något annat öl jag druckit så är det helt klart Orval - men intressant nog även den Saison jag och Fredrik bryggde i somras. Trevligt!

Betyg: 3,8 av 5.

Örebro Öl & Whisky Festival 2010

Den 19:e till 20:e november är det dags för tredje upplagan av Örebro Öl & Whisky Festival. Själv tyckte jag förra årets arrangemang var mycket lyckat och jag kommer med stor nyfikenhet besöka festivalen i år igen.

Tänkte lite kort lista några av de mikrobryggerier som hittills meddelat att de ställer ut på festivalen:

• Gamla Slottskällans Bryggeri
• Grebbestad Bryggeri
• Hantverksbryggeriet
• Nils Oscar Bryggeri
• Nynäshamns Ångbryggeri
• Närke Kulturbryggeri
• Oppigårds Bryggeri
• Sigtuna Brygghus

Sen tillkommer en hel del importörer och pubar. Dessutom kommer även ett par av de lite större bryggerierna närvara i år. Fullständig utställarlista hittar ni här.

Vi på Ölkultur kommer fortsatt att rapportera när det kommer intressanta tillskott till utställarlistan samt att vi givetvis kommer att rapportera från själva festivalen när det drar ihop sig.

Tänkte som avslutning på detta inlägg höra om det är några som har planerat att besöka årets festival? Vore kul att mötas upp och prata över ett glas intressant öl eller två!

AleSmith Wee Heavy

Så, då tänkte jag ta upp ännu en av de öl jag drack på 3 Små Rum i Göteborg förra helgen. Det är ju trotsallt inte var dag man dricker något från AleSmith. Senast var det en flaska Speedway Stout (som jag fortfarande har en flaska av hemma) någon gång i våras. Nu bestämde vi som satt vid bordet att vi skulle dela på en flaska Wee Heavy från samma bryggeri.

Lätt oroade över att det skulle vara en dålig flaska (någon hade tydligen fått en dålig flaska för ett tag sedan) fick vi in flaskan till bordet. Efter lite luktande förstod vi att så inte var fallet, det doftade riktigt lovande!

Såhär var den!

Ölet har en djup rödbrun färg med ett medelstort beige/vitt skum. Ölet lämnar inga skumrester på glaset.

Direkt när man börjar dofta på ölet förstår man att det är ett malttungt öl vi har att göra med - som sig bör när det handlar om wee heavy. Det finns gott om härliga karamelliga dofter med inslag av fudge, kolagodis, muscovadosocker, russin och en hel del lätt brända sötaktiga toner.

Smaken är överraskande subtil för att vara en 10% stark wee heavy, allt känns väldigt balanserat och finstämt. Även här är det kolagodis, muscovadosocker och russin som dominerar smakbilden. Dock är det svårt att plocka ut många mer individuella smaker utan här är det snarare helheten som gör ölet.

Ölet är fylligt med en medelhög till låg kolsyrehalt. Bubblorna är medelstora och mjuka.

Mja, egentligen skulle jag ha velat dricka lite mer av denna för att ge en riktigt bra recension, men som sagt är det inte varje dag man dricker öl från AleSmith.

Betyg? 4,3 av 5. Det här är en höjdare, helt enkelt!

Tactical Nuclear Penguin

I tisdags fick jag (David) möjlighet att prova BrewDogs Tactical Nuclear Penguin - ett öl som för bara något halvår sedan var världens starkaste öl - men som sedan har blivit omsprungen av en rad öl i en tävling som till en början kändes lite småkul innan det började bli alltför överdrivet.

Jag kan inte påstå att mina förväntningar på ölet var särskilt stora, men som en kul grej bestämde sig en klasskamrat från Bryggeriteknik att köpa en flaska som vi kunde dela på under någon av de provningar vi brukar ha när vi är på intensivvecka i Ludvika. Egentligen hade vi tänkt prova flaskan redan i våras, men diverse omständigheter gjorde att det inte blev av. Så under en provning som i övrigt bjöd på litet blandande hembrygder (bl.a. saisonen Fredrik och jag bryggde i somras och Vansinnesporter) öppnade vi även en flaska av den 32%-iga pingvinen.

Hur var ölet då?

För det första så är ölet mörkbrunt med vissa röda toner (något jag känner igen från de öl som TNP är baserad på; Riptide och de fatlagrade versionerna av detta öl som går under namnet "Paradox"). Det finns ingen tillstymmelse till skum.

Doften är rejält whisky-aktig med rök, trä, tjära och aningar av vanilj. Det finns också toner av choklad och knäck bakom detta - samt en väldigt påtaglig alkoholton. Med andra ord kunde det nästan lika gärna vara whisky jag hade i mitt glas.

Smaken är också väldigt whiskybetonad. Förvånansvärt nog så känns ölet inte så starkt som det är - men man tar ju väldigt små klunkar av det också. Det enda som skvallrar om att detta är ett öl är dock de lätta choklad- och knäckinslagen som finns. En hel del värmande alkohol, men å andra sidan hade ölet lika gärna kunna vara hälften så stark som det faktiskt är.

Munkänslan är fyllig, men samtidigt inte så extrem som man kan tro. Kolsyran är väldigt lätt, men det finns en gnutta av den.

Jag drack totalt sett 3-4 cl och det räckte gott och väl. Vi provade från början 1,5 cl var, och de som ville ha mer tog lite extra senare på kvällen.

Hursomhelst - kul att prova och tack till Mattias som fixade flaskan!

Betyg: 3,4 av 5. Ett betyg som verkligen skall tas med en nypa salt då detta är ett av de mest svårbedömda öl jag provat. Det är mer intressant än gott - samtidigt som det är bättre än jag väntat mig.

Provning av världens äldsta öl

Precis som ni kunnat läsa om på diverse sidor på internet så har man hittat över 200 år gammal champagne och nu även öl på en förlist båt utanför ålands kust i östersjön.

Här är ett klipp från Aftonbladets webb-tv där man får veta lite mer om just ölen.

Double Trouble

Dubbelt trubbel i form av en DIPA - visst låter det spännande? Founders är bryggeriet som gjorde en lite lätt lustig debut på Systembolaget med Breakfast Stout som bara efter ett par dagar blev bortplockad från hyllorna på grund av barnet på etiketten.

Denna gång är det dock inte från Systembolaget jag fått min flaska utan via en privatimport från Brill & Co. Double Trouble är en DIPA på 9,4% och 86 IBU från det välrenommerade bryggeriet Founders i Michigan.

Hursomhelst, nog med nördiga fakta, nu är det dags för en recension!

En lätt disig orange färg med ett massivt vitt skum är det första som når ögat. Det blir även en hel del skumrester på glaset.

Doften består av humle och ännu mer humle - fast med finnes. Det finns även en frisk maltkropp som gör sig påmind i form lätta toner av söt kakdeg. De aromer från humlen som jag hittar i doften är främst grapefrukt, kiwi och nyklippt gräs.

Mmm, här var det beskt! En rejäl bitterbeska som balanseras finfint av en medelstor maltkropp är det första som möter munnen. Det märks verkligen att det här är en genomtänkt DIPA - allt är i balans. Från de första fruktiga humletonerna till den beska och maltiga avslutningen. En läskande DIPA helt enkelt.

Ölet är medelfylligt till fylligt. Kolsyrehalten är medel med många små, lätt stickiga, bubblor.

När en DIPA är såhär bra så vill nästan smaklökarna göra en liten glädjedans. Det märks verkligen att det är en färsk DIPA då humlen känns härligt frisk och har lite extra "sting".

Vad blir betyget när en DIPA är såhär bra då? Jo, det landar på 4,2 starka poäng av 5.

High Five!

Tänkte nu ge en recension på Dugges High Five!, det blir en liverecension medan jag dricker den, något som är ganska roligt då man direkt kan skriva ner vad man tycker. Drack den även på fat nere på 3 Små Rum i helgen, då var den alldeles underbar men tyvärr tog jag inga anteckningar för den så jag tänkte ge en mer detaljerad recension av flaskversionen.

Vi kör igång på en gång!

Färgen är någon blandning av brun och orange. Skummet är tätt och massivt och lämnar en hel del skumrester på glaset. Trevligt.

Doften ligger åt mandarin-hållet med lätta inslag av tallbar och apelsinzest. Det finns även rejäla maltiga toner i denna öl, vilket kanske inte är helt vanligt för en IPA. Även om det är humlen som står i centrum får den kämpa en del för att komma igenom den stora maltigheten.

Smaken är bitterbesk med stora inslag av solmogna apelsiner, grapefrukt och mandariner i sockerlag. Även i smaken så får humlen tampas lite lätt med den stora maltigheten. Det känns som att det är en trött IPA vi har att göra med. Något annat som slår mig är att den känns lite jästig och söt...

Fylligheten är stor. Kolsyran är medelhög med många medelstora och mjuka bubblor.

Till att börja med måste jag säga att den var väldigt mycket bättre när jag drack den på fat på 3 Små Rum i helgen. Denna flaska känns lite lätt trött och jag tycker att den känns lite väl söt och jästig - något som jag inte tidigare upplevt i Dugges öl.

Denna flaska får 3,3 av 5 i betyg, fatversionen skulle fördmodligen ha hamnat runt 3,8 av 5. Flaskversionen känns snäppet tråkigare, dessutom stör jag mig lite på jästsmaken och sötman... Kan det ha varit en dålig flaska? Vi får se när jag delar nästa med David.

En orgie i humle

Så skulle man kunna beskriva BrewDogs alkoholfria öl Nanny State. Historien bakom ölet kan ni väl redan vid det här laget, men om ni mot förmodan inte skulle kunna den så finns den här.

Lätt omgjord för den svenska marknaden (och världen i övrigt antar jag?) genom att de sänkt alkoholhalten till 0,5% från den ursprungliga styrkan på 1,1%. Dessutom har man minskat ner på bitterhumlen från 200~ IBU till 45 IBU - ett smart drag för drickbarheten i min mening.

Nåväl, dags att skita ner händerna (munnen?) och ta en närmare titt på detta öl!

Ölet har en genomskinligt brun färg med ett medelstort smutsvitt skum. Skummet lägger sig ganska snabbt till ett fingertjockt skumlock och det blir även lite lätta skumrester på glaset.

Wow, här snackar vi humle alltså! Stora toner av grapefrukt och tallbarr med inslag av tuttifrutti-godis, gräs och ananas. Så mycket mer går inte att få ut ur doften, här är det humle och inga visor (hoho, fyndigt va?)!

Man brukar säga att vissa lambiks etc. kan vara så sura att det drar i mungiporna - detta skulle väl då vara bitterhumlens motsvarighet. Aldrig tror jag att jag har druckit ett så beskt öl. Visst, jag har druckit öl med högre IBU men då har det alltid funnits en viss maltsötma där för att balansera upp det hela. I övrigt är det ungefär samma smaker som doften erbjuder, dvs. gräs, grapefrukt och tallbarr med någon form av inslag av fruktgodis.

Ölet är tunt med en medelhög kolsyra.

Hmm... här blir jag lite kluven. Det doftar helt otroligt gott, det ser fint ut och det smakar... tja, beskt. Ändå kan jag inte låta bli att gilla det, jag älskar ju trotsallt humle. Att det är den godaste alkoholfria öl jag druckit är ett "under statement", detta är till och med godare än många öl med alkohol. Med lite mer maltighet skulle den nog kunna få ett ännu högre betyg!

Betyg? 3,0 av 5. Ett fullgott alkoholfritt alternativ om man gillar humle.