Sigtuna Sommarwit

Witbier är väl inte min favoritstil direkt men när Sigtuna Bryghus brygger en på sitt eget sätt kan jag ändå inte motstå att prova den. Sommarwit kallar de brygden som är en witbier i belgisk stil. Belgisk witbier till skillnad mot tysk weissbier bryter ofta mot reinheitsgebot genom att tillsätta olika typer av kryddor.

Hursomhelst, jag tänkte genast köra igång med en recension av denna skapelse. Lusten att recensera har åter infunnit sig!

När man häller upp ölen slås man direkt av att den är något mörkare än den genomsnittliga witbieren. Färgen är djupt gul, nästan brinnande gul, med ett enormt vitt skum.

Direkt när man för glaset till näsan för att dofta känner man rejäla toner av citrusfrukter, jäst och vissa inslag av gröna bananer. Humlen håller sig i bakgrunden med en viss ton av nyklippt gräs.

Smaken har samma inslag av citrusfrukter som doften med vissa drag åt citrongräs. Det är även jästigt och banan-igt, precis som man väntar sig när man dricker en witbier. Dock känns den inte särskilt traditionell då den är något "tyngre" än en vanlig witbier samt att jag saknar lite kryddighet, men Sigtuna är ju kända för att sätta sin egen twist på deras öl.

Fylligheten är medel till låg med en relativt hög kolsyrehalt, som väntat av en witbier med andra ord.

Jahaja, detta var faktiskt riktigt trevligt. Om jag får för mig att grilla lite fisk av ljusare typ kommer jag inte tveka att dricka en flaska eller två av denna till.

Betyg? 3,6 av 5. Gott.

Oppigårds Summer Twist

Oppigårds har blivit bryggeriet i Sverige som får stå för många K:n när det gäller ölutbudet på Systembolaget. De står för kvalitet, kontinuitet, kvantitet och klass. Det som jag tycker de lyckats bäst med är tillgängligheten och den genomgående goda kvaliteten. Nästan alla Systembolaget-butiker har minst en eller ett par sorter öl från dessa bryggare.

Dessutom har de utan att någon gång lanserat ett enda extremöl såsom imperial stout, dipa eller barley wine fortsatt att imponera på de flesta av oss ölnördar. Främst med sina nya inspirerande recept och humleblandningar.

Hursomhelst, nu tänkte jag för första gången på ett tag göra en helt vanlig ölrecension. Såhär är deras sommaröl, Summer Twist!

Ölet har en brinnande orange färg med ett stort beige/vitt skum. Det blir en hel del skumrester på glaset.

Doften är stor och humledriven med mycket trevliga toner av grapefrukt, passionsfrukt, tallbar och en hel del karamellmalt. Det finns också lätta inslag av rivet apelsinskal och nyklippt gräs.

Smaken är även den humledominerad, som så ofta annars från Oppigårds, med toner av just grapefrukt, apelsinskal och nyklippt gräs. Passionsfrukten gör sig inte lika påmind här men den finns ändå där i bakgrunden tillsammans med karamellmalten.

Fylligheten är medel, kolsyrehalten är även den medel med mjuka bubblor.

Ofta när jag provar öl från Oppigårds känns det som att umgås med en gammal polare. Man vet vad man får och man vet att det är bra, så även i detta fallet. Detta är också en av de bästa ölen från Sverige som man kan köpa på Systembolaget just nu. Så om ni inte provat den, passa på, detta vill ni inte missa.

Betyg? 4 av 5.

Besök på Bishops Arms och Indian Tribute

Idag fick det bli ett litet besök på Bishops Arms i Karlstad med några studiepolare. Vädret var fint och det kändes som ett trevligt sätt att avrunda studieveckan på. Vid ankomsten till Bishops Arms såg jag genast att de hade en tapp med Oppigårds Indian Tribute vilket gjorde mig väldigt glad, så jag beställde genast in ett glas av den.

Recension av Oppigårds Indian Tribute

Ölet har en klar och orangebrun färg med ett två fingrar högt beigeaktigt skum. Det blir en hel del skumrester på glaset.

Doften lovar gott med rejäla toner av tropisk frukt, satsumas och en hel del tallbarr. Det finns även en maltig bakgrund som balanserar upp alla stora humletoner.

Smaken är inte riktigt lika besk som doften antyder men har ändå rejäla toner av framförallt tallbarr, satsumas och grapefrukt. Det är en såndär härligt läskande juicig smak som gör att man smälter inombords.

Fylligheten är medel till stor med en relativt låg kolsyrehalt.

Mmm... Detta är fruktansvärt gott och det är inte utan att man blir lite ledsen att denna inte kvalade in bland årets IPO:r på Systembolaget. Om detta kan du läsa lite mer om här.

Vad blir betyget på denna "indiska hyllning" då? Ja, det landar någonstans kring 4,2 av 5. Riktigt gott utan att vara extremt på något sätt.

Till detta så åt jag lite gravad lax med dillstuvad potatis och hovmästarsås. Kombinationen var inte helgjuten även om citrustonerna i ölet matchade någorlunda med laxen.

Som efterrätt tog Robin i sällskapet en banana split men jag ville snarare ha en efterrättsöl. Det fick bli en Traquair 900 från 2007 som jag druckit några gånger förut. En smått fantastisk öl som jag tycker växer för varje gång jag provar den.

Allt som allt som blev det en trevlig kväll trots att det var lite hektiskt därinne samt att maten lät sig dröja. Dock smakade både mat och dryck oerhört bra så det jämnade ut sig i slutändan.

Besök och ölprovning på Närke Kulturbryggeri

I fredags mötte jag upp med två kurskamrater från Bryggeriteknik (Rikard Ramberg som jag bryggde Vansinnesporter med hade bokat allt) samt Rikards far, bror, en kompis till Rikard och sisådär 10 personer till. Vi var totalt 16 personer som togs emot av Håge och Berith och det dröjde inte länge innan vi satte oss till bords med ett varsitt provningsglas framför oss.

Vi fick genast ut några kannor med ett öl som jag genast hade mina misstankar om vad det var. Det visade sig vara den utmärkta Örebro Bitter som jag druckit ett antal gånger förut på Bishops Arms i Karlstad. Håge berättade att just detta öl står för en tredjedel av den totala produktion på bryggeriet, vilket stämde väl med vad jag hade hört förut.

Efter detta följde "specialaren" Örebro Bitter Peated Viking som var en lätt rökig skapelse. Ett intressant öl som också var gott - personligen föredrar jag nog vanliga Örebro Bitter, men det här var inte dumt det heller.

Som tredje öl fick vi provsmaka något humligare. Det var ett betydligt ljusare öl än de vi tidigare fått in och det kom sedan fram att det var det Chinook-humlade, tropisk frukt-doftande ölet Slättöl. Detta är bryggeriets "enklaste" öl som bryggs med en maltsort och en humlesort. Varianterna cAmarillo och Sim-Ko (ni kan nog gissa er till vilka humlesorter respektive öl har kryddasts med) står, tillsammans med Slättöl, för den andra tredjedelen av produktionen på bryggeriet. När vi ändå är inne på produktionen så var den förra året 30 000 liter, men för tillfället håller man på och bygger ut för en tredubblad produktionsökning. Detta kommer bland annat göra att man så småningom kommer hinna leverera lite flaskor till de (tre) närmsta Systembolagen runtom i Örebro. Roligt!

Vi fick också förmånen att provsmaka på bryggeriets första belgiska öl - nämligen den dubbel Håge har bryggt tillsammans med Menno Olivier från De Molen, Double Dutch Viking. Belgisk dubbel förresten, ja, det var allt en fri och intressant tolkning av stilen från dessa herrar, minst sagt. Ölet var lätt rökigt med en fräsch doft från mandarinskalen, vilket gjorde det till en intressant skapelse, minst sagt.

Pannknektarnas Porter var som väntat en väldigt kaffedominerad porter. Inget skitkaffe! står det på etiketten, en smårolig gliring till Mikkeller med andra ord. Tanngnjost & Tanngrisnir, som i grunden är dubbelbock, men som i själva verket är en slags Gotlandsdricke-hybrid, gillade jag verkligen med sin utmärkta rökighet och specialla smak. Antecknade inte riktigt detta, men gott var det. Närke Mörker fick bli det näst sista ölet för kvällen, för visst saknas det ett öl bland de jag har rabblat upp här? Närke Kaggen Stormaktsporter, som nu ligger delad etta på Ratebeer, blev det slutligen också några centiliter av. Här drar jag till med en kliché: det finns inga ord som kan beskriva detta öl - möjligen "mums"?

Vi fick även en genomgång av bryggverket: mäskpanna och vörtkokare. Den nuvarande vörtkokaren rymmer 700 liter, men i och med utbyggnaden är en 2000 liters sådan på gång. Det är dock främst fler tankar som ska ge utrymme för produktionsökningen. Vidare fick vi ta en snabb titt in i jäsrummet, där det stod och jäste och doftade ljuvligt ur bryggeriets öppna jäskar.

Allt som allt var detta en mycket trevlig afton och både Håge och Berith ska ha ett stort tack för allt vi fick uppleva. Det blev några bilder som jag ska försöka överföra så småningom, glömde dock att ta tillräckligt många mitt uppe i all extas så jag kan inte lova ett stort fotoalbum direkt. Ni får även hålla till godo med eventuella stavfel.

Senare tillägg (glömde bort denna viktiga punkt): Appropå De Molen och bryggerisamarbeten, så har Närke deltagit i ytterligare ett samarbete. Tillsammans med Beck Bräu och De Molen har man (i Tyskland) varit och bryggt en dubbelbock med extra mycket aromhumle: Elevator är namnet och ölet ligger på 9% och kommer dyka upp på några ölfestivaler till hösten.

Granskning av BrewDogs öl i Sverige del 3: Upplösningen

För att avsluta denna korta men granskande serie av inlägg tänkte jag lite kort gå igenom lite av vad James Watt skrev i sitt svar till mig. Som bekant skickade jag ett mail där jag (mer eller mindre oavsiktligt) frågade ifall det var så att de BrewDog-öl vi dricker i Sverige är annorlunda mot de man kan köpa på t. ex deras hemsida och om de eventuellt licensbrygger sin öl. Dessutom frågade jag hur det kom sig att det var sådan skillnad mellan de två flaskor jag provade.

I sitt mail till mig förklarar James att ingen Trashy Blonde någonsin licensbryggts utan att all öl av denna sort är bryggd hos BrewDog i Skottland. De enda öl de överhuvudtaget har licensbryggt är 77 Lager och Tokyo*. 77 Lager-bryggningen var de såpass missnöjda med att de har valt att aldrig göra om det, dessutom gick olyckligtvis just den batchen till Sverige. Tokyo*-bryggningen var de nöjda med men de kommer förmodligen att brygga den själva i fortsättningen.

Vidare menar James att deras bryggverk den senaste tiden genomgått en rad förändringar, bland annat i hur filtreringsprocessen fungerar med mera. Han menar också att smak, färg och doft också varierar från batch till batch och att detta är något de är medvetna om och nöjda med. De menar att det mer eller mindre enbart är stora bryggerier som har råd/tid att vara 100% konsistenta.

James skriver också att BrewDog fortfarande är ett bryggeri under utveckling och att de lär av sina misstag. Han menar också att det är på både gott och ont att de som bryggeri fått stå så mycket under strålkastarljuset som de gjort det senaste året/åren.

Mailet jag fick av James var ganska långt, till och med för långt för att publicera här. Han går verkligen in på detalj och förklarar på ett tydligt sett hur de bedriver sin verksamhet. Det märks att han brinner för det de gör på BrewDog och det känns absolut inte som att han försöker förklara bort saker och ting.

Avslutningsvis skriver han att de har mycket spännande saker på gång i år och att han hoppas jag att jag/vi vill ta del av dessa planer. Det tänker jag också. BrewDog är verkligen ett spännande bryggeri som verkar vilja tänja maximalt på gränserna.

Hoppas att ni läsare har tyckt att detta har varit lika intressant som jag.

Granskning av BrewDogs öl i Sverige del 2

På bild ett är tax free-varianten till vänster. På bild två är tax free-varianten till höger och på bild tre är den återigen till vänster. Tilläggas bör också att flaskorna på bild tre står fel i förhållande till glasen.

Så, då var det redan dags för del 2. Själv fann jag detta ämne så intressant att jag inte kunde hålla mig ifrån att testa detta i verkligheten. Det enda jag kan säga är att bilderna talar sig tydliga språk. Jag testade att ta i olika vinklar, olika ljus, torka av eventuell imma på glasen osv men det går inte att förneka, den ena är förmodligen både filtrerad och eventuellt också pastöriserad och den andra är förmodligen varken filtrerad eller pastöriserad.

Nu för en ren smak- och doft-mässig jämförelse.

I doften är flaskorna hyfsat lika. Det är lite mer sötaktig malt och fräschare juice-ig humlekänsla i den vänstra flaskan, dock ingen gigantisk skillnad.

Det är i smaken den stora skillnaden kommer. Den högra upplever jag som mer kexig med en stickig humlekänsla medan den vänstra är mer fruktig, juice-ig och harmonisk. Den vänstra har också en något lägre kolsyrehalt än vad den högra har.

Rent munkänsle-mässigt så är den vänstra fylligare med en lägre kolsyrehalt och den högra har en högre kolsyrehalt med en något tunnare känsla.

Nu väntar jag bara på svar från James på BrewDog och om det eventuellt är någon annan som kan svara på varför det är så stor skillnad mellan dessa två olika flaskor av samma öl köpta på två olika ställen.

Eftersom det är så många som licensbrygger sin öl på andra bryggerier osv kan ju sådana här jämförelser lätt leda till att man börjar fundera på om de två flaskorna verkligen är bryggda på samma bryggeri eller om Systembolaget kräver ändringar i recept/tillverkningsprocess osv.

En sak kan jag iaf konstatera: Frågorna är många.

Granskning av BrewDogs öl i Sverige del 1

Flaskan till vänster på bilderna är från Systembolaget och den andra är från Viking Line:s tax-free butik.

Några av er kanske minns det lätt konspiratoriska inlägget jag skrev om förändringar i Punk IPA från BrewDog på Systembolaget. Nå, nu är det dags igen, fast denna gången handlar det om deras Trashy Blonde.

Förra veckan var jag på kryssning med Viking Line och kom då över några flaskor av denna öl i tax-freen. Några dagar senare öppnade jag en flaska i solen och konstaterade att det var en ofiltrerad och förmodligen också opastöriserad öl jag satt och drack i solen. Den var väldigt humlearomatisk och oerhört trevlig jämfört med en flaska jag provade från Systembolaget någon månad tidigare.

När jag idag kikade förbi Systembolaget var jag ju bara tvungen att kolla om ölen på Systembolaget också var opastöriserad och/eller ofiltrerad. Det var den inte. Flaskan var till skillnad från den jag drack från tax-freen var lika genomskinlig som en euro lager.

Dessutom är det vissa skillnader mellan flaskorna, då speciellt etiketterna. Själva informationen från BrewDog är densamma, men det har lagts till och gjorts om lite på flaskan från Systembolaget.

Anledningen till att jag lägger ner mig och gör en noggrann jämförelse är att jag misstänker att de BrewDog öl vi köper på Systembolaget är annorlunda mot de som säljs på t. ex BrewDogs webbutik eller på ölbutiker utomlands. Personligen misstänker jag att vi får öl av "sämre" kvalitet som genomgått mer processer än vad den andra ölen har.

Om ett par timmar tänkte jag fota och provasmaka båda ölen upphällda paralellt för att mer specifikt kunna gå in på skillnaden mellan de olika flaskorna.

Kommentera gärna!

Fatlagrad öl & Ola Dubh 16 Years

För att börja serien med lite mer djuplodande reportage och recensioner tänkte jag börja med att diskutera en av de absolut största trenderna inom ölvärlden: Att fatlagra sina öl. Man skulle kunna säga att det finns två stora genrer som det lutar åt, antingen att lagra på vanliga ekfat eller att lagra på fat som använts till whisky, rom, calvados, portvin osv. Den första bidrar ofta till en lite träigare öl med inslag av vanilj och det bidrar även med en lite rundare karaktär.

Sen har vi då de använda faten som redan har innehållit en dryck vilket i sin tur bidrar till att ge både fatkaraktär samt en karaktär av drycken som legat på faten redan innan. Bryggerier såsom BrewDog och just Harviestoun har använt sig av single malt whiskyfat vilket ger ölen en rejäl ton av rökig whisky.

Andra bryggerier såsom Mikkeller eller De Struise Brouwers har provat calvados-fat och många andra fatsorter också för den delen. Calvadosfaten ger en betydligt mer vinös, fruktig och träig karaktär åt ölet än ovannämnda whiskyfat.

Alla dessa fyra bryggerier gör öl av oerhört bra kvalitet men tyvärr anser jag att när ett bryggeri slänger sig som begrepp "aged in xxx barrels" etc så är det lätt att en viss skepsis infinner sig då det ofta är en anledning att höja priset på drycken till skyarna. Ett exempel på öl som blivit fruktansvärt dyr på grund av exklusiv fatlagring är Brewdog Paradox 1968 Islay Cask Imperial Stout som kom på Systembolaget för något år sedan och kostade 480 kr för 330 ml. Förmodligen är det en väldigt bra öl, men i mina ögon knappast värd priset om man jämför med t.ex Paradox Isle of Arran som är samma grundöl som enbart kostade 44:90.

När det gäller whisky så är det ju alltid hur länge de legat på faten som är avgörande för priset, inte hur gamla faten de använt är vilket ofta är fallet när det gäller öl. Det vore mer förståeligt att ett öl som legat på fat i många herrans år vore dyrare än ett som legat på ett fat som i sig är gammalt.

Ett gott exempel på lite mer "misslyckade" fatlagringsprojekt är för mig de allra flesta öl från Innis & Gunn. De flesta ölen därifrån är väldigt tunna och tråkiga och inte blir de bättre för att de hittat lite häftiga fat av olika sorter att stoppa dem på. Även om faten ofta ger en väldigt intressant karaktär till ölet så är det ju så att ett tråkigt grundöl inte blir bättre enbart på grund av ett häftigt fat.

För att ge ett gott exempel på hur en fatlagrad öl kan vara tänkte jag ge en recension av Ola Dubh 16 Years från Harviestoun.

Ölet har en mörk nästintill kolsvart färg med ett litet ljusbrunt skum. Ölet lämnar inga rester på glaset.

Doften är stor och rostad med inslag av tjära, rök och vanilj. Man märker verkligen att det har legat på fat där single malt whisky har varit inblandat. Här är det till skillnad från öl lagrade på bourbonfat rök och tjära som dominerar snarare än vanilj och brända mandlar.

Smaken är även den dominerad av hårda rostade toner med en något kantig karaktär av tjära och rök som påminner om bränd våt skog. En lätt humlebeska gör sig också påmind i bakgrunden.

Fylligheten är medel till stor och kolsyrehalten ligger någonstans mellan medel och låg.

Betyget på denna hamnar på 4 av 5. Det är sällan jag finner imperial stouts lagrade på whiskyfat såhär balanserade.