Orval - världens bästa öl?

Ibland har man favoritöl, men som man ändå inte dricker så ofta. Ett exempel på detta är (för min del) det belgiska trappistölet Orval.

Varför dricker jag det inte så ofta då, kan man fråga sig? Ja, ett av svaren är att det finns så mycket annat man vill prova, och ett annat svar är tillgängligheten. Egentligen är väl Orval relativt lättillgänglig (finns i ordinarie sortimentet), men eftersom flaskorna inte är spridda i särskilt många butiker blir det inte att jag köper den särskilt ofta. Visst är det enkelt att beställa några flaskor till sitt bolag, men samtidigt är det ju så mycket enklare att plocka på sig av det som finns på hyllorna. En förklaring som man inte bör glömma är också att jag lätt fokuserar på de nyheter som kommer på Systembolaget, och att man då inte tar sig tid att köpa på sig favoritöl ur det ordinarie sortimentet.

En rolig grej med Orval är hur den utvecklas med åldern. Som ung är den humlearomatisk och besk, men allteftersom den åldras kommer det fram tydliga brettanomyces-toner av "funk"/hästfilt/ladugård (eller hur man nu önskar beskriva det som) samt en lätt syra (som för den delen dock inte kan jämföras med den kraftiga lactobacillus/pediococcus-syran som återfinns i lambic). Både ung som gammal är det ett väldigt gott öl - men på olika sätt.

Den flaska jag dricker idag är buteljerad den 20 april i år - och därför kanske något av ett mellanting. Det finns en lätt humlearom kvar, samtidigt som en viss syra och brett-toner börjar träda fram. Jag har druckit roligare Orval (både yngre och äldre) så kanske är det här inte den bästa åldern för konsumtion.

Med det menar jag inte att det inte smakar annat än väldigt, väldigt gott. Det är dessutom ett uppfriskande öl - något man inte kan säga om övriga trappistöl, som väl mer kan beskrivas som "smuttar-öl" (med undantag för vissa svagare, mindre tillgängliga öl som oftast bara finns på klostren förstås). Jag måste komma ihåg och beställa några flaskor någon dag... och några Rochefort 10 också för den delen!

Angående rubriken "Världens bästa öl?" så var det en kommentar jag fick av en läsare på Facebook. Det är ganska svårt att svara på om det verkligen är det - men det är definitivt ett av dem, tycker jag.

Rochefort 10

Detta är ett öl som jag har en väldigt speciell relation till. Det är ett av de första öl som jag verkligen suktade efter att få prova för ungefär 4 år sedan när jag började dricka öl på "allvar". Den ligger också på en respektingivande 9:e plats på RateBeer top-50.

Rochefort 10 som den heter bryggs av munkarna på det belgiska trappistklostret Brasserie De Rochefort och är den starkaste av deras öl som finns i två andra varianter med numren 6 och 8. Alkoholhalten ligger på noterbara 11,3%.

Anledningen till att jag skriver detta inlägg är att vi av någon anledning glömt bort att recensera den här på bloggen, men det ska det bli ändring på nu!

Vätskan är oklar och mörkbrun med ett rejält stort och tätt beigeaktigt skum. Skummet lämnar vissa rester på glasets insida.

Aromen bjuder mycket torkade frukter med tydliga inslag av fikon och plommon men också en lyxig chokladton. Det finns också sköna gräddiga toner som jag associerar till gräddkola. Där finns också en väldigt liten men angenäm ton av ingefära.

Smaken är rejält komplex och har liksom doften stora inslag av torkade frukter med betoning på fikon men här lämnas ännu större utrymme åt de gräddiga tonerna jag först kände i doften. Det finns också inslag av lyxig mjölkchoklad. Utöver detta finns där även en lätt beska med inslag av bittra örter.

Ölet är medelfylligt till fylligt med en relativt hög kolsyrehalt. Bubblorna är små och lätt stickiga.

Ojojoj, det här var till och med bättre än vad jag mindes det. Det är minst två år sedan jag provade denna och jag har alltid gillat den, men idag upplevde jag den som något utöver det vanliga! Denna är ett måste att prova till en kraftfull mögelost! Mmm...

Betyg? 4,7 av 5! Sinnessjukt bra!

Pris: 39:90 för 33 cl på Systembolaget.

Trappistöl: Achel 8 Bruin och Achel 8 Blond

Bild: http://www.achelsekluis.org/

I slutet av sommaren förra året skrev jag ett par inlägg på temat trappistöl: Westmalle Tripel och Chimay Blå. Tanken var att det skulle bli en serie där jag recenserade och skrev litet kort om olika trappistöl/bryggerier i varje inlägg. Av någon anledning föll det dock i glömska, men nu tänkte jag ta upp ämnet igen.

Achel, eller Brouwerij der Sint-Benedictusabdij de Achelse Kluis, är faktiskt det minsta trappistbryggeriet av de sju existerande - till och med mindre än det mest mytomspunna, Westvleteren. Bryggeriets historia går faktiskt tillbaka så långt som till 1648 när holländska munkar byggde ett kapell i staden, som också heter Achel. Kapellet blev sedermera ett kloster år 1686, men förstördes under den franska revolutionen. Det skulle dröja till 1846 innan munkar från Westmalle åter byggde upp klostret och 1852 bryggdes det första ölet. 1871 blev det ett trappistkloster, där bland annat ölbryggning tillhörde munkarnas sysslor.

Efter att tyskarna invaderat Belgien under första världskriget flydde munkarna klostret, som plundrades på koppar. Med hjälp av både Westmalle och Rochefort kunde så småningom bryggeriet byggas upp igen, men det dröjde ändå så länge som till 1998. De två öl som det här inlägget skall handla om - Achel 8 Bruin och Achel 8 Blond - kom ut på marknaden 2001.

Både ölen håller alltså en alkoholstyrka på 8%. Den ena kan klassificeras som en belgisk mörk stark ale och den andra som en belgisk ljus stark ale - stilar som egentligen inte kanske är superstrikta, då det förekommer en stor variation mellan diverse olika alkoholstarka belgiska ale.

Achel 8 Bruin är klart rödbrun till färgen med ett stort beigevitt skum som lämnar lite skumrester efter sig på glaset.

Achel 8 Blond är lätt grumlig, ljust guldfärgad med ett stort vitt skum som lämnar lite rester på glaset och sjunker undan efter ett tag. Något mindre fast skum än sin mörkare broder.

Bruin doftar maltigt av knäck med inslag av torkad frukt och mörka bär. En lättare kryddig ton finns någonstans i bakgrunden.

Blond doftar kryddigt och fenoliskt med tydliga spår av bubbelgum. Det finns också en hel del friskare frukter som apelsin och citron samt en lätt ton av päron.

Bruin är framförallt maltig och knäckig i smaken med hel del torkade frukt-toner. Det är relativt sött, men det blir aldrig för sliskigt. Framförallt maltigt, lätt kryddigt med en balanserande beska. Alkoholen känns litet lätt mot slutet.

Blond är framförallt torrare och litet mer alkoholisk i jämförelse med Bruin. Å andra sidan har den fortfarande uppfriskande toner av apelsin och päron, samt en viss syrlighet och en avslutande beska. Precis som i doften är de fenoliska tonerna mer påtagliga här än i det mörkare ölet med kryddor och bubbelgum (eller är bubbelgum en ester?).

Bruins munkänsla är medelfyllig, kolsyran är medelstark.

Blond är något lättare i kroppen med en litet kraftigare kolsyra i jämförelse med sin broder.

Summa summarum: Jag gillar båda ölen, men Bruin är snäppet godare. Dock tror jag att just den biten beror litet på dagshumör. En kyligare vårdag med mulet väder stannar jag nog hellre inne och dricker en Bruin, medan en Blond passar bättre en vacker vårdag med klart väder när solen ligger på. Ironiskt nog är det sol idag - så pallrar jag mig ut nu kanske betygen skiftar!

Betyg, Achel 8 Bruin: 3,7 av 5.
Betyg, Achel 8 Blond, 3,6 av 5.

Pris: 29,90 kr/st för 33 cl på Systembolaget. Det verkar finnas flaskor kvar i vissa butiker, så spring dit om ni av någon anledning är sugna på att prova!

Missa inte heller Fredriks videoinlägg om de båda ölen från i vintras.

Trappistöl: Chimay Blå 2010

För strax över två veckor sedan recenserade jag trappistölet Westmalle Tripel i ett försök att börja skriva litet igen efter en tids uppehåll på bloggen. Idag har turen kommit till det kanske mest kända trappistölet, Chimay Blå, en stark mörk belgisk ale. På stor flaska är ölet också känt som Grande Reserve. Vid sidan av detta producerar samma bryggeri även en dubbel, Chimay Röd (Première) och en tripel, Chimay Vit (Cinq Cents). Som många andra trappistkloster gör man även ett svagare öl, Chimay Dorée (en så kallad patersbier), åt munkarna själva.

Värt att nämna är att Chimay sedan några tillbaka brygger med humleextrakt i samtliga öl samt att även maltextrakt används för att färga ölet. Till viss del är ju detta förståeligt, då humleextrakt trots allt är väldigt pålitligt och blir billigare när man brygger i sådana mängder - särskilt när ölet inte har någon direkt humlekaraktär heller.

Hur smakar då en så pass färsk flaska som Chimay Blå 2010 ändå är?

När jag häller upp ölet i glaset möts jag av en vacker rödbrun/kopparfärgad öl med ett fint, fluffigt beige-vitt skum. Lite rester lämnas på glaset.

Det första som slår mig när jag doftar på ölet är bränt socker. Det finns också en hel del karamell, litet smågodis och rostade mandlar. Jag känner helt klart igen ölet, även om jag inte kan påstå att jag känner så mycket soja som jag exempelvis kände första gången jag provade det (och då var jag heller inte så imponerad - detta var dock ca. tre år sedan och jag var väldigt ny i ölvärlden).

Smaken är framförallt ganska söt med mycket karamelltoner och bränt socker. Detta balanseras någorlunda av en elegant fruktighet samt drag av röda bär. En viss ton av svårdefinierat smågodis märks också. Det jag framförallt lägger märke till är hur väl dold alkoholen är - tidigare har jag för mig att den är ganska påtaglig i färska flaskor.

Kroppen är medelfyllig och kolsyran känns även den medelstark. Ölet känns även ganska lent i munnen.

Det här är gott, men så här ung känns blir det kanske något enkelspårigt och inte något som man blir överexalterad över direkt. Den godaste Chimay jag druckit var en 1999:a år 2008:a, så det rekommenderas helt klart att lägga undan ett par flaskor några år. I mitt ölskåp har jag en 2007:a, en 2008:a och en 2009:a som skall bli intressant att testa någon gång.

Betyg: 3,6 av 5.

Trappistöl: Westmalle Tripel

Bild: http://www.trappistwestmalle.be

Som de flesta ölintresserade vet så finns det sju stycken trappistkloster som producerar öl. Främst förknippas de med Belgien, men det finns även ett - La Trappe/Brouwerij de Koningshoeven - i Nederländerna. I Vallonien, den fransktalande delen av Belgien, huserar bland annat välkända Chimay, Orval och Rochefort. I nederländsktalande Flandern finns bland annat det mytomspunna Westvleteren och det kanske mindre omtalade Achel (dessa är de två minsta trappistbryggerierna). Det är emellertid i Flandern vi också finner det bryggeri det här inlägget skall handla om, Westmalle.

Westmalle är det tredje största trappistbryggeriet (efter La Trappe och Chimay) med en produktion på ca. 12 miljoner liter/år (2004). I anslutning till bryggeriet tillverkar man, utöver öl, även ost (vilket även exempelvis Chimay sysslar med). Den största delen arbetare är sekulära (40 stycken) medan munkarna själva är runt 20 stycken. Tre olika öl produceras: Westmalle Extra är en så kallad patersbier med modest alkoholhalt som främst produceras för munkarna på klostret och därmed inte är så lätt att få tag i. Betydligt mer spridda är bryggeriets Dubbel och Tripel. Det är den sistnämnda det här inlägget skall handla om.

Westmalle var den första starka ljusa belgaren att kallas just "tripel" och bryggdes för första gången 1934 (1956 ändrades receptet något, men har varit detsamma sedan dess). Man mäskar uteslutande med ljus pilsnermalt, vilket gör att ölet blir väldigt ljust. En betydande andel ljust kandisocker bidrar också som extraktgivare. Klassiska europeiska humlesorter som Styrian Goldings (Slovenien) och Saaz (Tjeckien) används tillsammans med några tyska sorter. Alkoholhalten är 9,5% och ölet beskrivs som ett starkt, torrt och kryddigt öl. Men hur är det egentligen?

Ölet är lätt grumligt, gyllengult i glaset med ett stort vitt skum. Det lämnar en hel del skumrester på glaset.

Doften är främst ganska belgojästig med viss kryddighet. Det finns också en del citrus-aktiga toner med drag åt apelsin. En viss eldighet från alkoholen märks också. Det finns också en viss sötma (om man nu kunde känna sötma i doften) som drar åt ljus sirap. En lätt, mild gräsig humleton finns också även om den känns något fadd.

Smaken är torr, kryddig och örtig (litet bittra örter på något sätt). Torrheten balanseras av de fruktiga estrarna som främst drar åt citrus och apelsin. Avslutningen är besk med en något eldig, värmande alkoholton. I eftersmaken dyker det upp en del tuggummi.

Munkänslan är medelfyllig med en hög kolsyra som pirrar lite på tungan.

Westmalle Tripel är med andra ord en väldigt trevlig tripel som jag hade litet problem med första gångerna jag provade den. Det jag gillar nu är att den är så torr. Förr upplevde jag den som något alkoholisk, och viss finns det en hel del "eldig" alkohol, men det stör mig inte nu.

Om jag skall sätta ett betyg blir det 3,8 av 5.

Tanken med det här inlägget är att jag, när andan faller på, skall recensera de litet mer lättillgängliga trappistöl som finns på Systembolaget för att på så vis få något inspirerande att skriva om. Vi får se när nästa inlägg kommer och vad för öl det blir i det - det finns ju åtminstone en handfull att välja mellan.

Achel Brune

Igår ringde jag David för att höra om han hade lust att ses medan jag var nere på stan i Karlstad en sväng. Det hade han. Jag hade just köpt på mig ett par extra flaskor av Sigtuna Oktoberfest vilket jag tycker är en förträfflig märzen.

Så vi bestämde oss för att kika förbi Bishops Arms för att kolla om de hade fått in någon rolig fatöl. Det hade de inte. Så valet föll på gamla hederliga Weihenstephaner, från fat såklart, det var riktigt uppfriskande en fin sensommardag/tidig höstdag som det var igår.

Kunde då dessa två besöka Bishops Arms utan att prova något nytt? Nej, självklart inte!

Med tiden har man prövat öl från nästan alla trappist-kloster, med betoning på nästan. Achel var det kloster varken David eller jag prövat något från. Så valet föll på att dela på en flaska Achel Brune.

Hur var den då?

Ölet har en disig mellanmörk brun färg med ett fint beige/vitt skum.

Doften är ganska tillbakadragen men ändock god med toner av vingummi, karamellmalt och en viss jästighet. Det fanns även något speciellt i doften som jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Smaken är väldigt vinös med mycket karamellmalt. Det finns även en viss ton av vingummi även i smaken, det är faktiskt en riktigt trevlig smak. Något jag störde mig på var att den kanske var lite väl söt.

Munkänslan är på gränsen till tunn med en livlig kolsyra.

Hursomhelst, detta är ett öl klass med t. ex Westmalle Dubbel, fast denna är snäppet för söt. Vad blir betyget? Det hamnar någonstans runt 3,6 av 5!

La Trappe Dubbel

Det här var det andra ölet jag drack vid mitt korta besök på Bishops Arms förra onsdagen; La Trappe Dubbel, en av få lättillgängliga trappistöl jag glömt att prova. Ölet har inte funnits i Karlstad på bolaget, åtminstone inte sedan jag fyllde 20, så det har aldrig blivit att jag orkat beställa någon flaska. Nåja. Nu kör vi!

Ölet är djupt brunfärgat med en döende skumkrona. Vet inte riktigt hur gammal flaskan var, men jag antar att den har stått till sig ett tag.

Även i doften misstänker jag att flaskan har litet tid på nacken; vinös, fruktig och maltig med toner av karamell och torkade plommon. Helt klart en inbjudande doft.

Smaken är först och främst ganska söt. Det är fruktigt, det är vinöst. Toner av torkade plommon, russin och karamell uppenbarar sig tämligen tydligt. Väldigt typiskt för stilen. Smakar belgiskt, fast utan en alltför tydlig jästton.

Munkänslan är medelfyllig och len. Kolsyran är överraskande låg.

Ett trevligt öl att smutta på - kanske något för söt för att vara riktigt klockren.

Betyg: 3,6 av 5.

Chimay Blå 2007

Eftersom David läskade mig på msn med sin Smokehead så blev jag sugen på att ta något trevligt jag med. Dock så är det ganska tomt på nyheter i mina förråd, så jag tänkte ta ett öl som har stått ett bra tag i min lilla ölkällare.

Chimay Blå (2007) från Abbaye Notre Dame de Scourmont behöver väl ingen närmare presentation, utan jag kör på med en recension;

När jag öppnar flaskan så rusar ölet genast mot öppningen, det är sällan jag öppnat en flaska från detta bryggeri, iaf den blåa varianten och den inte svämmat över. Ändå har den stått orörd i över ett år. Dessutom måste jag tillägga att det ser väldigt trevligt ut i mina Chimay-glas.

Doften är späckad av plommon, malt, belgo jäst, vinösitet och en lätt touch av farinsocker. Det är överlag en väldigt fruktig doft som onekligen är väldigt trevlig.

Smaken då? Jo det är riktigt stabilt, rejält med plommon och belgojäst tillsammans med en väldigt lätt beska som balanserar det hela. Eftersom flaskan snart är två år gammal så börjar man känna en ganska åldrad känsla som inte infinner sig i en färsking.

Personligen anser jag att detta tillsammans med Orval är de bästa Trappistölen. Det må så vara att Westvleteren och Rochefort har mer status (har dock ej druckit Westvleteren), men det bryr jag mig inte om. Om Chimay hade varit lika svårtillgängligt och mytomspunnet som Westvleteren tror jag att det hade legat på topplistan det med.

Det är svårt att betygsätta detta, jag har druckit tre olika årgångar, nämligen 1999, 2006 och 2007 och alla har fått olika betyg. Det här blir dock 4,4 tunga poäng av 5!