För strax över två veckor sedan recenserade jag trappistölet Westmalle Tripel i ett försök att börja skriva litet igen efter en tids uppehåll på bloggen. Idag har turen kommit till det kanske mest kända trappistölet, Chimay Blå, en stark mörk belgisk ale. På stor flaska är ölet också känt som Grande Reserve. Vid sidan av detta producerar samma bryggeri även en dubbel, Chimay Röd (Première) och en tripel, Chimay Vit (Cinq Cents). Som många andra trappistkloster gör man även ett svagare öl, Chimay Dorée (en så kallad patersbier), åt munkarna själva.
Värt att nämna är att Chimay sedan några tillbaka brygger med humleextrakt i samtliga öl samt att även maltextrakt används för att färga ölet. Till viss del är ju detta förståeligt, då humleextrakt trots allt är väldigt pålitligt och blir billigare när man brygger i sådana mängder - särskilt när ölet inte har någon direkt humlekaraktär heller.
Hur smakar då en så pass färsk flaska som Chimay Blå 2010 ändå är?
När jag häller upp ölet i glaset möts jag av en vacker rödbrun/kopparfärgad öl med ett fint, fluffigt beige-vitt skum. Lite rester lämnas på glaset.
Det första som slår mig när jag doftar på ölet är bränt socker. Det finns också en hel del karamell, litet smågodis och rostade mandlar. Jag känner helt klart igen ölet, även om jag inte kan påstå att jag känner så mycket soja som jag exempelvis kände första gången jag provade det (och då var jag heller inte så imponerad - detta var dock ca. tre år sedan och jag var väldigt ny i ölvärlden).
Smaken är framförallt ganska söt med mycket karamelltoner och bränt socker. Detta balanseras någorlunda av en elegant fruktighet samt drag av röda bär. En viss ton av svårdefinierat smågodis märks också. Det jag framförallt lägger märke till är hur väl dold alkoholen är - tidigare har jag för mig att den är ganska påtaglig i färska flaskor.
Kroppen är medelfyllig och kolsyran känns även den medelstark. Ölet känns även ganska lent i munnen.
Det här är gott, men så här ung känns blir det kanske något enkelspårigt och inte något som man blir överexalterad över direkt. Den godaste Chimay jag druckit var en 1999:a år 2008:a, så det rekommenderas helt klart att lägga undan ett par flaskor några år. I mitt ölskåp har jag en 2007:a, en 2008:a och en 2009:a som skall bli intressant att testa någon gång.
Betyg: 3,6 av 5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar