Hur recenserar man en klassiker?

En öl som är en ölstil och för den delen också en institution. Fuller's är bryggeriet som ligger bakom klassikern Fuller's ESB som också är en ölstil, Extra Special Bitter. En ölstil (åtminstone namnet) som de också har patent på (i Europa). Sigtuna Brygghus försökte sig på att göra sin egen ESB men fick på näsan från Fuller's i form av en stämningsansökan.

Det som gör det hela mer komplicerat är att det skulle vara ganska enkelt att avfärda och ogilla ett bryggeri som sätter käppar i hjulen på ett litet svenskt microbryggeri, men jag gillar ju Fuller's. Anledningen till att jag gillar just detta bryggeri är att de faktiskt brygger stiltrogna och balanserade engelska kvalitetsöl som är någorlunda lättillgängliga här i Sverige. Till ett hyfsat pris dessutom.

Något som jag kanske skulle ha nämnt från första början är att detta är en recension av just Fuller's ESB - en såndär klassiker som vi på bloggen glömt bort att recensera. Det blir lätt så förresten, att man glömmer bort att recensera klassikerna i det stora flödet att nya spännande öl som kommer och går på Systembolagets hyllor. Innan recenserandet känner jag dock att jag behöver prata lite mer kring ölet, stilen och lite allmänna funderingar.

Hursomhelst, förutom dessa ovanstående anledningar så finns det ännu en sak som gör det lite svårt för mig att recensera detta öl - att det är en personlig favorit. Mina personliga favoriter behöver inte vara öl som exploderar i smak eller humle och dylikt utan är öl som passar till många tillfällen och som är återkommande i mitt ölglas.

En superhäftig imperial stout som man får chans att dricka en gång i sitt liv kan också vara en favorit, men den finns ju inte där för en senare. Det är som någon sorts "once in a lifetime"-upplevelse som man eftersträvar att återuppleva och kanske får uppleva ett par gångar till om man har tur. Nåja, lätt överdrivet, jag vet.

Men tyvärr är det ju så, vissa öl är så dyra eller svåra att få tag på att man drar sig för att dricka dem, och det är ju just det man ska göra med öl - dricka den. Så på något vis tycker jag man måste skilja på "bruksöl" och samlingsobjekt/rariteter. Det är precis som att gå på en häftig och dyr konsert, det är kul för stunden men sedan är det skivan man får lyssna på om och om igen.

Nåja, detta blev mest en massa svammel men det skulle vara kul att höra vad ni tycker om mina funderingar.

Nu till recenserandet!

Färgen är djupt orange/brun med ett medelstort smutsvitt skum. Skummet är luftigt och fint och en härlig lukt av apelsin- och bärmarmelad sprider sig i rummet i takt med att skummet bildas.

Just apelsin- och bärmarmelad tillsammans med den jordiga engelska humlen är även de första dofterna som gör sig påminda när man sätter sig ner för att dofta på ölet. Det är en trevlig och familjär doft som för tankarna till någon liten pub där ljuset är svagt och sällskapet trevligt.

Bittra jordiga toner tillsammans med den tidigare nämnda marmeladen är även vad som dominerar i smaken. Dock är även malten en väldigt stor del av detta öl och trevliga inslag karamellig malt utgör grunden för detta öl.

Fylligheten ligger någonstans kring medel och hög med medelstora, lätta stickiga bubblur.

Jahaja, hur ska jag nu betygsätta detta öl då? Jo, jag ska ge ett objektivt betyg som jag baserar på hur bra ölet är och inte vilken relation jag har till det. Det är gott och trevligt och jag vet att jag kommer dricka det många fler gånger, men samtidigt så är det inte det häftigaste man kan dricka och det finns även många andra lätttillgängliga öl som är bättre och mer prisvärda.

Betyg? 3,6 av 5. Trygghet på flaska.