Att dricka ett lagringsobjekt

För lite drygt två år sedan köpte jag och David en flaska vardera av Mikkeller 黑 när den kom till Systembolaget. Målet var att dricka en flaska och sedan spara en flaska ett år eller två för att se hur den hade utvecklats. Så kom dagen, igår hade det gått två år och ett par månader och vi kände att det var dags att prova den andra flaskan som stått i rumstemperatur till stor del av tiden.

När det började bli dags att prova den så var det lite blandade känslor som dök upp. Frågor som "skulle den bli ännu bättre om något år till?" och "kommer man få chansen att prova den igen?" började dyka upp. Det var dock då vi bestämde oss för att äsch "det är ju bara en öl". Men är det så enkelt? Detta är något som jag började funderar redan i mitt förra inlägg, alltså skillnanden mellan ett "bruksöl" och ett samlingsobjekt/lagringsobjekt/raritet. Hursomhelst, poängen är att ju längre man lagrar ett öl och bygger upp förväntningar om hur det ska vara när man dricker det - ju mer emotionellt värde investerar man i ölet.

Denna "investering" kan till slut bli så stor att känns nästintill vemodigt att dricka ölet, och det var just detta som hände David och mig. Men det var någonstans där som vi bestämde oss för att det var bäst att dricka upp den innan det emotionella värdet blev alltför stort. Det är ju trotsallt bara en flaska öl vi pratar om. Eller?

Nej, nu är det dags för recensionen av vår lagrade Mikkeller 黑. Jag kommer även att lämna lite utrymme i inlägget för David om han vill lägga in några funderingar/kommentarer.

En kolsvart stråle fyller så sakteligen glaset och det enda skum som bildas är en pytteliten skumring. När man snurrar lite på ölet i glaset bildas en mörkbrun hinna som sakta glider ner över glasets innerväggar.

Russin, portvin, mörk choklad och tunga oljiga toner är vad näsan först uppfattar när man börjar dofta på ölet. Doftar man en lite längre stund så börjar hjärnan spela en spratt och man känner enorma toner av just portvin och russin och det är nästan svårt att förstå att det är ett öl vi har att göra med.

Det första som slår en när man först smakar på ölet är hur sött och vinöst det faktiskt är. Sötman består i någon slags russin-aktig smak tillsammans med stora toner av mörk choklad och portvin. Det finns även inslag av fikon inlagda i konjak.

Fylligheten är stor. Kolsyrehalten är låg.

Ibland känns det som att man saknar ord för att beskriva ett öl och just denna är ett sådant fall. Portvin, mörk choklad och russin är det närmsta jag kommer att beskriva de många smaker som trängs och samsas om att få komma till sin rätt. Trots att de värmande alkoholtonerna hela tiden gör sig påminda så blir det aldrig jobbigt att dricka, tvärtom, det blir som att sippa på en härlig whisky eller ett bra portvin. För det är väl något sånt man får se den som, inte en "vanlig" imperial stout.

Nåja, vad blir det för betyg på denna skapelse då? Jo, det hamnar någonstans kring 4,0 av 5.

Davids tankar: Det finns väl inte så mycket att tillägga efter Fredriks recension. Personligen var jag nog mest skeptisk av oss båda till att dricka ölet redan nu - det är trots allt 17,5% och borde klara av ett antal år till innan de börjar bli tråkigt. Jag var dock positivt överraskad över att det ändå har hänt saker på de drygt 2 ½ år som ölet stått hemma hos Fredrik. Det var betydligt vinösare och faktiskt mer balanserat än som ny. Alkoholen hade helt klart redan rundats av, även om man såklart inte kommer ifrån en viss ton i ölet. Jag skulle dock beskriva det som den har gått från väldigt "het" till att bli mer "värmande" och det är positivt enligt mina smaklökar. "Som ett portvin gjort på en obscen mängd mörk malt" skrev en person om ett liknande öl en gång i en nu sedan länge insomnad öltråd på ett forum - och det är också en bra beskrivning av Mikkeller Black.

Mitt betyg? Tja, tro det eller ej, men det blir också 4,0 av 5. Lite tråkigt att det blir exakt samma, men som vanligt skall betyg tas med en nypa salt.

Hur recenserar man en klassiker?

En öl som är en ölstil och för den delen också en institution. Fuller's är bryggeriet som ligger bakom klassikern Fuller's ESB som också är en ölstil, Extra Special Bitter. En ölstil (åtminstone namnet) som de också har patent på (i Europa). Sigtuna Brygghus försökte sig på att göra sin egen ESB men fick på näsan från Fuller's i form av en stämningsansökan.

Det som gör det hela mer komplicerat är att det skulle vara ganska enkelt att avfärda och ogilla ett bryggeri som sätter käppar i hjulen på ett litet svenskt microbryggeri, men jag gillar ju Fuller's. Anledningen till att jag gillar just detta bryggeri är att de faktiskt brygger stiltrogna och balanserade engelska kvalitetsöl som är någorlunda lättillgängliga här i Sverige. Till ett hyfsat pris dessutom.

Något som jag kanske skulle ha nämnt från första början är att detta är en recension av just Fuller's ESB - en såndär klassiker som vi på bloggen glömt bort att recensera. Det blir lätt så förresten, att man glömmer bort att recensera klassikerna i det stora flödet att nya spännande öl som kommer och går på Systembolagets hyllor. Innan recenserandet känner jag dock att jag behöver prata lite mer kring ölet, stilen och lite allmänna funderingar.

Hursomhelst, förutom dessa ovanstående anledningar så finns det ännu en sak som gör det lite svårt för mig att recensera detta öl - att det är en personlig favorit. Mina personliga favoriter behöver inte vara öl som exploderar i smak eller humle och dylikt utan är öl som passar till många tillfällen och som är återkommande i mitt ölglas.

En superhäftig imperial stout som man får chans att dricka en gång i sitt liv kan också vara en favorit, men den finns ju inte där för en senare. Det är som någon sorts "once in a lifetime"-upplevelse som man eftersträvar att återuppleva och kanske får uppleva ett par gångar till om man har tur. Nåja, lätt överdrivet, jag vet.

Men tyvärr är det ju så, vissa öl är så dyra eller svåra att få tag på att man drar sig för att dricka dem, och det är ju just det man ska göra med öl - dricka den. Så på något vis tycker jag man måste skilja på "bruksöl" och samlingsobjekt/rariteter. Det är precis som att gå på en häftig och dyr konsert, det är kul för stunden men sedan är det skivan man får lyssna på om och om igen.

Nåja, detta blev mest en massa svammel men det skulle vara kul att höra vad ni tycker om mina funderingar.

Nu till recenserandet!

Färgen är djupt orange/brun med ett medelstort smutsvitt skum. Skummet är luftigt och fint och en härlig lukt av apelsin- och bärmarmelad sprider sig i rummet i takt med att skummet bildas.

Just apelsin- och bärmarmelad tillsammans med den jordiga engelska humlen är även de första dofterna som gör sig påminda när man sätter sig ner för att dofta på ölet. Det är en trevlig och familjär doft som för tankarna till någon liten pub där ljuset är svagt och sällskapet trevligt.

Bittra jordiga toner tillsammans med den tidigare nämnda marmeladen är även vad som dominerar i smaken. Dock är även malten en väldigt stor del av detta öl och trevliga inslag karamellig malt utgör grunden för detta öl.

Fylligheten ligger någonstans kring medel och hög med medelstora, lätta stickiga bubblur.

Jahaja, hur ska jag nu betygsätta detta öl då? Jo, jag ska ge ett objektivt betyg som jag baserar på hur bra ölet är och inte vilken relation jag har till det. Det är gott och trevligt och jag vet att jag kommer dricka det många fler gånger, men samtidigt så är det inte det häftigaste man kan dricka och det finns även många andra lätttillgängliga öl som är bättre och mer prisvärda.

Betyg? 3,6 av 5. Trygghet på flaska.