Öl och ost i kombination

Ibland kan det vara kul att rota riktigt djupt i ölkällaren (eller i vårt/mitt fall ölskåpet) och plocka fram gamla favoriter och riktigt exklusiva öl som man bara druckit någon gång förut. Detta gjorde jag och David igår. Vi bestämde lite spontant under ett Bishops-besök i mitten av veckan att vi skulle köra en David & Fredrik provning då det var ett tag sedan vi gjorde detta.

Efter att ha käkat lite hemmagjord lasagne och druckit Brakspear Oxford Gold (som funkade helt okej tillsammans) så var det dags att gå två riktigt tunga pjäser, nämligen AleSmith Speedway Stout och BFM Abbaye de Saint Bon-Chien 2008 som är två av våra personliga favoriter.

Det hade ju varit tråkigt att dricka dem utan att hitta på något "speciellt" så jag tänkte att vi skulle prova dem till lite ost. Ostarna var Saint Agur och en schysst Camenbert Petit, den förstnämnda inhandlad hos en lokal ostbutik och den andra inköpt på en vanlig mataffär. Inte helt oväntat var det den gräddiga och kraftfulla Saint Agur som var godast, men hur var kombinationerna?

Speedway Stout funkade bäst till Camenberten, de gräddiga och krämiga inslagen i osten passade fint med ölets rostade och kraftfulla choklad och kaffetoner. Dock hade jag velat haft en något smakrikare vitmögelost. Till Saint Agur tyckte vi att de två kraftfulla smakerna tog ut varandra lite och de starka inslagen från grönmöglet gifte sig inte riktig med den väldigt kraftfulla rostade smaken.

När det kom till BFM Abbaye de Saint Bon-Chien var situationen omvänd. De härliga syrliga bär-aktiga inslagen från ölet gifte sig väldigt bra med den kraftfulla och ganska salta Saint Agur-osten. Dessutom harmoniserade ostens krämighet fint med syran. Denna kombination var så god så att jag nästan fick gåshud. Camenberten fungerade också bra men den där riktiga wow-faktorn uteblev, ölet tog över och osten kom verkligen i skymundan.

Totalt sett var det väldigt trevliga kombinationer, i efterhand hade jag dock gärna köpt en Brie De Meaux och provat till Speedway Stout då jag tror att det hade varit en bättre match. Något som förhöjde upplevelsen var fikonmarmelad och tunna rågkex som utgjorde finfina tillbehör. Hursomhelst hade vi en riktigt trevlig kväll med god mat och dryck och inte minst ost.

AleSmith Wee Heavy

Så, då tänkte jag ta upp ännu en av de öl jag drack på 3 Små Rum i Göteborg förra helgen. Det är ju trotsallt inte var dag man dricker något från AleSmith. Senast var det en flaska Speedway Stout (som jag fortfarande har en flaska av hemma) någon gång i våras. Nu bestämde vi som satt vid bordet att vi skulle dela på en flaska Wee Heavy från samma bryggeri.

Lätt oroade över att det skulle vara en dålig flaska (någon hade tydligen fått en dålig flaska för ett tag sedan) fick vi in flaskan till bordet. Efter lite luktande förstod vi att så inte var fallet, det doftade riktigt lovande!

Såhär var den!

Ölet har en djup rödbrun färg med ett medelstort beige/vitt skum. Ölet lämnar inga skumrester på glaset.

Direkt när man börjar dofta på ölet förstår man att det är ett malttungt öl vi har att göra med - som sig bör när det handlar om wee heavy. Det finns gott om härliga karamelliga dofter med inslag av fudge, kolagodis, muscovadosocker, russin och en hel del lätt brända sötaktiga toner.

Smaken är överraskande subtil för att vara en 10% stark wee heavy, allt känns väldigt balanserat och finstämt. Även här är det kolagodis, muscovadosocker och russin som dominerar smakbilden. Dock är det svårt att plocka ut många mer individuella smaker utan här är det snarare helheten som gör ölet.

Ölet är fylligt med en medelhög till låg kolsyrehalt. Bubblorna är medelstora och mjuka.

Mja, egentligen skulle jag ha velat dricka lite mer av denna för att ge en riktigt bra recension, men som sagt är det inte varje dag man dricker öl från AleSmith.

Betyg? 4,3 av 5. Det här är en höjdare, helt enkelt!

3 Små Rum del 2

Gnoff och Rickgordon spekulerar.

Bäst att smida medan järnet fortfarande är varmt så att säga! Hursomhelst, utan för mycket krusiduller tänkte jag fortsätta att berätta lite om ölen och sällskapet på 3 Små Rum i fredags. Det finns ju trotsallt en del att prata om.

Jo, någonstans där efter Dugges High Five! fick jag idéen att vi borde dela på något. Sagt och gjort så blev vi totalt fem (eller var det sex?) personer som bestämde oss för att dela på en flaska AleSmith Wee Heavy. Dock verkade det inte finnas någon på kylning så den fick åka in i i kylen in stund. Under kylningen började Rickgordon och jag började bli lite hungriga, vegitarian som han är så beställde han in deras vegitariska hamburgare och jag var inte sen att hänga på - det är alltid roligt att prova något nytt! Hamburgaren var väldigt god och den sköljdes ned med en Brandmästare Andréns Törstsläckare.

Bara några sekunder efter att maten var uppäten var det dags att börja dofta och smaka på Wee Heavy som hade hällts upp medan Rickgordon och jag fortfarande smaskade i oss det sista av maten. Wow säger jag bara! Vilken maltbomb! Stora karamelliga toner med inslag av kanderade nötter, torkade frukter och fin mjölkchoklad. Allt i en väldigt trevlig balans med en nästintill obefintlig alkoholkaraktär. En liten recension kommer!

Hmm... Ja vad hände sen då? Här började folk gå skilda vägar och kvar på 3 Små Rum blev Rickgordon, Rolf och jag. Vi var sugna på mer. På Rickgordons initiativ gjorde vi en liten blindprovning (ja jag vet, inte bästa läget för en sådan, men gott och kul var det) av 3 olika öl för runt 100 kr flaskan. Här börjar det bli lite suddigt att gå in exakt på vad vilka öl smakade men de öl vi provade var iaf Mikkeller De Struise DSB, Zywiec Porter och Weltenburger Kloster Asam Bock. Det enda jag lyckades gissa rätt på var Zywiec Porter efter att Rickgordon hintat om att den var från Polen. En liten lustig grej var att vi alla tre fann att den hade lite väl mycket järn i eftersmaken för att vara riktigt njutbar. Asam Bock var också väldigt trevlig, typiskt maltig bock-karaktär.

Kvällen avslutades med att svågern (som inte alls är särskilt ölintresserad) dök upp och då kände jag att jag ville chocka honom lite. Han skulle få prova burköl (som väl är vad han brukar dricka)! Men inte vilka burköl som helst utan Dale's Pale Ale och Gordon från Oskar Blues. Han blev minst sagt konfunderad men tyckte märkligt nog att Gordon (ölet alltså, no pun intended) var godare än Dale's. Här började kvällen nå sitt slut och jag vill återigen passa på att tacka alla som kom och gjorde fredagen till en kväll att minnas. Ni är grymma. Dessutom ett extra stort tack till Reza för hans oerhört trevliga bemötande och service!

Ett sista inlägg om mitt Göteborgs-besök kommer snart.

Senare tillägg: Eventuella språkliga fel redigeras senare då jag är för trött för att korrekturläsa texten just nu.

Humlevecka: Oppigårds, Alesmith och Avery

Det har väl knappast undgått gemene ölnörd att det varit nyhetssläpp den här veckan. Att detta släpp verkar ha gått i humlets tecken råder det heller inga tvivel på. Själv bestämde jag mig för att testa ett gäng öl som jag ville ha så färska som möjligt: Oppigårds Summer Twist, Alesmith IPA och Avery duganA.

Oppigårds, ja. Bryggeriet från Ingvallsbenning har tidigare i år skämt bort oss med den ypperliga Amarillo Spring. Det verkar ha varit en rejäl hype kring ölet och hyllorna på Systembolaget har snabbt stått tomma (med all rätt). Summer Twist fortsätter i samma stil med en hel del grön humle i doften. Det känns fräscht och somrigt och ett plus är att ölet kommer på 50 cl-flaska vilket jag anser är en bättre mängd än de ynka 33 cl öl vi fick per flaska av Amarillo Spring. Dessvärre måste jag säga att Summer Twisten inte riktigt håller samma klass - någonting saknas trots den gröna, kottiga humlen och den lite mer maltiga bakgrunden.

Alesmith IPA är ansedd som världens bästa IPA. Stämmer det? Nja, det vet jag väl inte riktigt. När man doftar på ölet möts man av de klassiska tallbarstonerna, grapefrukt och kåda. Smaken är mer balanserad än väntat med en hel del karamellighet bakom ovan nämnda toner. Jag saknar lite av den där tropiska fräschheten som jag vill ha i min IPA. Det är inte alltid man får det - men det känns helt klart att ölet inte är superfärskt. Jag vill inte komma ut som någon färskhetshysterisk snobb som helst skulle vilja hugga en flaska direkt från transportbandet under tappningen, men litet mer vill jag ända ha av världens bästa IPA så jag antar att det är San Diego man ska besöka om vill ge ölet absolut rättvisa. Kul ändå att Brill tar in flaskor av ölet, så att vi svenskar på ett smidigt sätt kan få chansen att prova det.

Från APA till IPA till DIPA? Ja, något sådant (Summer Twist klassas dock som EPA på Ratebeer, men det är väl knappast världens mittpunkt). Från det Colorado-baserade bryggeriet kommer ytterligare ett öl, nämligen duganA. Det är mycket kåda, talbarr, grapefrukt och nästan lite örtiga toner i doften tillsammans med knäckig malt. Det doftar trevligt och för tankarna till exempelvis Hog Heaven och Avery IPA som jag haft nöjet att prova under det senaste halvåret. Det kanske inte finns den där riktigt fräscha tropiska juicigheten som exempelvis Hoppin' Frog Mean Manalishi bjöd på förra året, men det känns helt klart stabilt. Smaken är riktigt kådig, talbarrig och rejält besk med vissa aprikos/persika-toner som balanseras av malten på ett bra sätt. Det känns spontant som en DIPA håller ihop något bättre än en vanlig IPA när de har lite tid på nacken.

Dessvärre har jag inte tillgång till kamera för tillfället, varför det inte blir några bilder.

AleSmith Speedway Stout

När man får tag på de där riktiga häftiga ölen som är väldigt hypade är det lätt att förväntningarna blir väldigt höga - med all rätt. Speedway Stout från AleSmith Brewing Company är just en sån typ av öl. Vi ölnördar har haft mycket att tacka Brill & Co för på senaste tiden med öl från många fantastiska bryggerier. Hursomhelst, nu är det dags för recensionen att denna motorsportsöl!

Ölet är nästintill svart med ett ljusbrun skum. Ölet lämnar inga rester på glaset och skummet lägger sig till en liten skumring efter en stund.

Doften är stor av jordiga och kryddiga kaffetoner med rejäla mängder rostad malt. Det finns även tydliga inslag av karamell och andra knäckiga toner.

Smaken är otroligt stor av framförallt högkvalitativt kaffe. Det är kaffe, kaffe och kaffe, sen finns det även en hel del söt malt i bakgrunden som döljer den höga alkoholhalten på ett mycket effektivt sätt. Det finns även toner av mellanmörk choklad och mörka bär någonstans i bakgrunden av allt kaffe.

Fylligheten är stor på gränsen till enorm och kolsyran är mjuk, nästan sammetslen.

Som ni säkert förstår så är detta en riktigt bra öl vi har att göra med. Även om 225 kr/flaskan kan tyckas vara i högsta laget så är denna faktiskt värd det. Lyckligtvis så har jag en flaska till, men den får stå ett tag då jag gärna har en underbar upplevelse framför mig istället för två bakom mig.

Betyg? 4,85 av 5. Förväntningarna infriades och mer därtill.

Oppigårds Amarillo Spring - Videorecension

Vi eller rättare sagt jag mjukstartar med ett videoblogg-inlägg om Oppigårds Amarillo Spring. Det känns som att jag börjar få hyfsad ordning på kvaliteten nu iaf, blunders och sånt, det får ni helt enkelt stå ut med. Nu ska jag springa ner på stan och hämta ut två flaskor av Alesmith Speedway Stout som jag la en privaimport på för ett tag sedan, mer om den kommer senare. Enjoy!