Samuel Adams Imperial Series: Double Bock

Samuel Adams är ett sådant bryggeri som det tyvärr inte kommer så mycket nyheter till Sverige ifrån. Vi har iofs några trevliga öl från dem i Systembolagets ordinarie sortiment, men det vore helt klart roligt om det kom några av deras lite "extremare" öl.

Hursomhelst! Denna är alltså en del av deras "imperial series" som består av Double Bock, Imperial Stout och Imperial White. Nu är det den förstnämnda vi ska prata om. Just bocköl i allmänhet är något som, för mig, är väldigt underskattat. Jag tycker att ett riktigt bra bocköl kan vara helt i klass med ett schysst barley wine osv. Några bra exempel på detta är Andechser Doppelbock Dunkel, Kulmbacher Eisbock och den superstarka Samichlaus.

Nej, dags för en recension!

Vätskan har en rödaktig kopparbrun färg med ett minimalt vitt skum. Skummet lämnar inga rester på glasets insida.

Doften är stor och vinös med inslag av torkade plommon såväl som rågbröd och russin. Det finns även en viss toffee-aktig doft. Flaskan har något år på nacken, och det är verkligen till dess fördel då det har gett de 9,5%:en tid att mogna (iofs har jag inte druckit den färsk, men jag misstänker starkt att dessa härliga vinösa toner inte skulle ha varit lika stora i en färsk flaska).

Smaken lever inte riktigt upp till vad den ljuvliga doften lovar. Här blir det lite mer raka puckar med inslag av rågbröd, romrussin och en lätt blommig humleprofil. Ölet avslutar sött och värmande.

Ölet är fylligt med en medelhög kolsyrehalt.

Mmm, detta var verkligen trevligt. Trots att smaken inte helt levde upp till den fantastiska doften så är det fortfarande en väldigt värdig dubbelbock. Jag skulle verkligen kunna tänka mig att dricka denna framför en brasa i någon fjällstuga i vinter.

Betyg? 4,0 av 5. Ett heltrevligt öl.

Bryggning av Imperial Porter

Förra lördagen var det åter dags för en bryggning. Efter en IPA på spraymalt, en saison på flytande maltextrakt med viss steepning och en bitter på spraymalt med steepning, så var det dags för en imperial porter där vi som grund använde spraymalt av olika sorter (3,5 kilo) med steepad chokladmalt och karamellmalt. Det blev en del problem med en gång - jag hade bara okrossad chokladmalt, men saknar kross så vi testade och köra i en matberedare. Det känns som det blev helt okej, även om det blev ojämnt där en hel del malt förblev okrossad.

Steepning av specialmalten.

Vi steepade sedan 750 gram chokladmalt och 900 gram karamellmalt, som jag hade över. Tog lite extra chokladmalt, eftersom jag misstänkte att en hel del skulle bli okrossat. Jag har nu två grytor - en 10-litersgryta och en 7-litersgryta. Vi steepade malten i den stora grytan vid 70 grader i cirka 40 minuter innan vi tog upp påsarna, tillsatte maltextraktet och började koka upp vörten i båda kastrullerna. För övrigt "vattenjusterade" vi med bakpulver i brist på annat, då jag fått tips om att det kan motverka en alltför kraftig syrlighet som kan komma från den rostade malten som ju sänker pH-värdet en del. Den stora grytan bestod av 2 kilo spraymalt (1 kilo ljust och 1 kilo mellanmörkt), 350 gram ekologisk honung och 500 gram mörkt muscovadosocker (+ den steepade malten), medan den lilla bestod av 1,5 kilo spraymalt (1 kilo mörkt och 0,5 kilo vetemaltextrakt).

Vi hade sedan en liten gryta bredvid där vi kokade 40 gram Pioneer-humle (9,2% alfasyra) för att utvinna mer beska. Vi hade även små bittergivor i de andra grytorna (10 gram i den stora, 5 gram i den lilla) samt smak- och aromgiva i den stora (20 gram Pioneer i 20 minuter, 30 gram EKG i 5 minuter). En lite smårörig sak var att vi blandade ihop humlesorterna (vi hade klippt av högst upp på båda så texten var borta) och är lite osäkra om det blev rätt, men det känns inte som det gör något i det här fallet. Detta var en bidragande orsak till att namnet "Kaosporter" växte fram allteftersom. Tillråga på allt glömdes även protafloc och jästnäring bort - det första kände jag kunde kvitta, men blev orolig för om jästen skulle orka utan jästnäring när det är en så stark vört. Tillsammans med aromgivan (5 minuter) tillsattes även 100 gram torkade tranbär.

Efter koket hade vi 10 liter öl (inklusive den liter "humleextrakt" som vi tillsatte) och spädde sedan efter en stunds kylning till 17 liter. Vi tillsatte sedan ett paket SafAle S-04 och efter det var det bara att hoppas att allt skulle gå bra.

Vi mätte OG till 1098.

I torsdags mätte jag densiteten och då låg det på 1032, vilket ger ett öl på cirka 8,7%. Det var fortfarande en viss aktivitet, så det är möjligt att det jäser ut ytterligare litet grann. Ölet var dock inte för sött, tvärtom var det en trevlig restsötma för tillfället, med en del toffee-toner och choklad. Kan nog bli ganska gott det här faktiskt.

Vi har tänkt tillsätta 25 cl bourbon och eventuellt också kaffe för att få fram en komplexare karaktär. Det blir nog mycket roligare så. Nu hade jag bara tänkt låta den stå och gosa till sig på jäskärlet någon vecka.

Amerikanskt tema - Video

Precis som tidigare utlovat så är alltså videobloggen tillbaka på allvar! Förra avsnittet handlade om det fantastiska surölet Cantillon Kriek. Denna gång handlar det om två riktigt bra amerikanska öl, därav lite "amerikanskt tema", vilka det är får ni klura ut själva!

Min idé är att försök göra avsnitt med lite olika teman, typ belgiskt, amerikanskt, tyskt osv. I dessa avsnitt kommer jag att prova två eller fler öl. Annars tänker jag försöka göra avsnitt om lite häftigare öl där jag enbart fokuserar på ett öl.

Förutom några få småmissar börjar jag bli tämligen nöjd med upplägget. Hoppas ni finner lite inspriation och mycket nöje!

Ps. Jag rekommenderar er att kolla på den i upplösning 720p för bästa kvalitet. Ds

Burköl från Marston's

Flera av de senaste ölrecensionerna jag skrivit på bloggen har handlat om just burköl. Då tänker jag främst på Oskar Blues Gubna och Fuller's London Porter. Det intressanta är att dessa öl har varit bättre än många liknande öl på flaska. Detta anser jag vara något mycket positivt då det kanske kan bidra till att spräcka myten om att burköl skulle vara något fult.

Hursomhelst, nu är det ett öl från det klassiska engelska bryggeriet Marston's som det handlar om, nämligen Pedigree Bitter. När jag först hörde talas om detta öl blev jag lite full i skratt då jag genast kom att tänka på hundmaten med samma namn, men eftersom jag har relativt bra erfarenhet av engelsk pale ale på burk så tänkte jag att det kunde vara värt ett försök!

Vätskan har en klar ljusbrun färg med ett medelstort vitt skum. Skummet lämnar endast lätta rester på glasets insida.

Torkat gräs, digestivekex och jordig engelsk humle är det första som möter näsan när man börjar dofta på ölet. Det är inga tunga dofter utan allt är lätt och luftigt. Inga krusiduller.

Även när det kommer till smaken är det främst digestivekex och engelsk humle á la East Kent Goldings och Fuggles. Lite mer beska hade inte skadat, dock. Tyvärr finner jag också en lätt metallisk smak, något som jag ofta hittar i lite mer "massproducerade" engelska öl, såväl på burk som på flaska.

Ölet är medelfylligt. Kolsyrehalten är relativt låg med stora, mjuka bubblor.

Det är verkligen kul att det börja drälla in lite mer roliga alternativ för öl på burk. Dock är detta ett öl som lätt försvinner i mängden av andra, bättre, öl. För det minst sagt överkomliga priset av 13:90 är den dock helt klart prisvärd.

2,8 av 5.

Oktoberfest på Bishops Arms

I torsdags var det åter dags för den årliga oktoberfesten på Bishops Arms i Karlstad. De har kört den några år nu, och det är det andra året i rad som jag och David är med.

Efter en trevlig äppelmust-aktig fördrink så var det dags för att botansera bland kranarna med oktoberöl. Efter en snabb överblick bestämde både jag och David oss för att ta ett varsitt glas Weihenstephaner Vitus. Döm om min förvåning när vi fick en stor sejdel upphälld - det är ju trots allt en vetebock på 7,7 %. Dock skulle det visa sig vara en positiv överraskning då det visade sig vara ett väldigt trevligt öl.

Sen var det dags för den "obligatoriska" oktobermaten. Efter lite kallskuret i form av lufttorkad skinka, rökt fläsk och diverse röror och sallader var det dags för den varma maten. Fläskschnitzel, olika typer av korvar, kycklingvingar, ugnsbakade rotfrukter, surkål, rödkål, olika senapssorter, aoili och en hel del annat var vad som bjöds. Robust och trevligt!

Efter maten så var vi sugna på något lite mer "otyskt" så vi tog en varsinn kupa av Örebro Bitter, och oj vilken form den var i! Det är sällan man får ett så rivigt och härligt färskt glas av detta öl. Massvis av Cascade och East Kent Goldings, mums.

Dock så är ju inget Bishops-besök fullbordat innan man druckit något lite "häftigare". Efter en snabb överblick av vad som fanns i kylarna så bestämde vi oss för att dela på en Närke Kaggen! Stormaktsporter 2008. Till det modesta priset av 180 kr får den lov att anses vara ett fynd - speciellt med tanke på vad den kan kosta därute.

Avslutningsvis vill jag passa på att tacka den härligt utklädda personalen (typiska oktoberfest-kläder!) på Bishops Arms för en trevlig kväll!

Mohawk Barley Wine och lite funderingar

Inte för att jag egentligen tycker det är något dåligt i sig, men jag tycker det är lite märkligt att ett så nytt och oetablerat märke som Mohawk har fått så otroligt stort utrymme på Systembolagets hyllor nu på sistone. Mohawk Rye IPA, Mohawk Extra IPA och Mohawk Summer IPA, Mohawk Stitch och Mohawk Barley Wine har redan kommit. Sedan har vi Mohawk Blizzard och två stycken Single-hop varianter på ingång i vinter/vår.

Förresten, då har vi ju bara nämnt Mohawk. Annars har ju Wicked Wine och Stefan Gustavsson kommit med en rad andra öl såsom Påsk Alt, Snowblind Strong Ale, Midvinternattens Mörker Strong Ale och Black Rocket Porter. Alla dessa 11 öl inom loppet av ett drygt år. Så många nya öl har knappast något av de andra mikrobryggerierna kommit in med på så kort tid. Alla utom Mohawk Rye IPA och Black Rocket Porter är bryggda hos Sigtuna Brygghus, de två förstnämnda är bryggda hos Slottskällans Bryggeri.

Personligen hade jag gärna sett t. ex Oppigårds Indian Tribute istället för t. ex Mohawk Extra IPA, och jag tror att jag har många på min sida. De andra, tja, de har varit av blandad kvalitet.

Hursomhelst! Nu är det inte alla dessa öl vi ska fokusera på utan nu är det Mohawk Barley Wine som bryggs av Stefan Gustavsson (precis som de andra Mohawk-ölen) på Sigtuna Brygghus. Ölet ligger på hela 10,5% och är alltså det starkaste hittills i serien.

Strålen som kommer ur glaset har en mörk kopparröd färg som nästan känns lite trögflytande. Skummet är smutsvitt och lämnar vissa rester på glaset.

Knäck, russin och mängder av humle är det första som möter näsan när man doftar på ölet. Dock känns det inte helt 100% - det är något som fattas.

Smaken är stor av just knäck och russin som avrundas av en rejäl bitterbeska. De två smaker som dominerar är sötma från malten och beskan från humlen. De andra lite mer finstämda smaker man brukar hitta i ett barley wine får trängas för att komma igenom.

Ölet är fylligt, kolsyrehalten ligger någonstans kring medel och hög.

Hmm... Nej jag vet inte riktigt, det finns många andra öl inom stilen som jag hellre hade sett på hyllan. Men men, det är ju kul att det är ett svenskt barley wine i alla fall.

Betyg? 3,3 av 5. Godkänt men något tråkigt och spretigt.

Mer om Örebro Öl & Whisky Festival 2010

Som vi nämnt tidigare så rapporterar vi lite kring Örebro Öl & Whisky Festival när det kommer tillskott till utställarlistan och så vidare. Så här såg listan ut som Fredrik publicerade för cirka en och en halv månad sedan.

• Gamla Slottskällans Bryggeri
• Grebbestad Bryggeri
  
• Hantverksbryggeriet
• Nils Oscar Bryggeri
• Nynäshamns Ångbryggeri
• Närke Kulturbryggeri
• Oppigårds Bryggeri
• Sigtuna Brygghus

Grebbestad har, som ni ser, alltså hoppat av festivalen.

Utöver dessa kommer dessa mikrobryggerier:

• Irish Pub Sundsvall
• Strömsholms Brygghus

Sedan kommer både Krönleins och Åbro av de lite större bryggerierna.

Det mest intressanta tillskottet på importörsidan är emellertid Brill & Co - en importör som inte brukar snåla med godsaker direkt. Här kan det nog hända att även Dugges är med på ett hörn - förra året var Mikael i montern en stund i alla fall. Utöver detta så kan vi nog förvänta oss öl från Nøgne Ø, Mikkeller och en rad amerikanska bryggerier också.

En burk porter?

Systembolagets utbud vad det gäller bra öl på burk är inte alltför imponerande. Dessutom har burköl en stämpel som något lite "fulare" än öl på flaska, något som nästan alla tycker oavsett om den du frågar är intresserad av öl eller inte.

Personligen har jag på sistone upplevt många bra öl på burk. De som gör det bäst, enligt mig, är inte helt oväntat Oskar Blues med deras galna burköl.

Hursomhelst! Nu är det ju inte dessa bryggare som det handlar om utan London-baserade familjebryggeriet Fuller's och deras London Porter. Detta är inte vilken porter som helst utan faktiskt den näst högst rankade "vanliga" portern på ratebeer.

Nåja, nog pratat!

Strålen som kommer ut ur burken har en mörk men lätt rödskimmrande färg. Skummet är beige-aktigt och lämnar vissa rester på glasets insida.

Doften är bränd med inslag av nescafé och lätt rökiga toner. Humlen är helt klart i bakgrunden men den bidrar med lite trevliga jordiga toner.

Smaken är kanske lite väl torr för att vara en porter men det går ändå att skönja en liten, liten sötma. Nescafé och hårdrostad malt är det som dominerar även smaken.

Ölet är medelfylligt till fylligt. Kolsyrehalten är medel till låg med små, mjuka bubblor.

En enkel, rak och alldeles underbar engelsk porter. När det kommer såhär bra burköl till Systembolaget behöver man inte skämmas för att slänga ner en burk eller två i korgen när man är och handlar öl till helgen. Denna lär passa utmärkt till skaldjur men även till gräddtårtan.

Betyg? 4,0 av 5.

Cantillon Kriek - Video

Som jag utlovat tidigare på vår Facebook-sida så är alltså videobloggen tillbaka här på Ölkultur - i ett lätt ringrostigt avsnitt om den fantastiska ölen Cantillon Kriek!

Något som jag är väldigt nöjd med är att kunna presentera ett avsnitt i betydligt bättre ljud- och bildkvalitet än tidigare. Dock är ljuset inte det bästa då det är inspelat på kvällen, men det går det ju alltid att göra något åt.

Kom gärna med positiva kommentarer eller konstruktiv kritik!

Ps. Jag rekommenderar er att kolla på den i upplösning 720p för bästa kvalitet. Ds

Bryggning: Worst Bitter

För en vecka sedan (1 oktober) träffades Fredrik och jag hemma hos mig för att brygga ett öl tillsammans. Vi hade lite löst pratat om att göra en bitter runt 4% tidigare och när ett antal personer i klassen (Bryggeriteknik) samtidigt bestämde sig för att brygga en bitter (fast snarare runt 5% med ett OG på 1050) efter samma recept, så att vi sedan kan jämföra resultaten när vi träffas, bestämde jag mig definitivt. Då jag för enkelhetens skull brygger med extrakt hemma fick det bli en extraktversion av det hela, med samma humle och jäst, men med en lägre alkoholhalt eftersom jag var sugen på en riktig "session beer". För övrigt var jag med och bryggde den "riktiga" helmäskade bittern tillsammans med Rikard Ramberg i lördags (då vi samtidigt bryggde en ljus stark belgare), men mer om detta i ett senare inlägg (det är mycket bryggningar nu!).

Humling av bittern

Recept
14 liter
OG: 1,041
FG: 1,011
Alkoholhalt: 3,9%
27 EBC
49 IBU

Maltextrakt och malt
1,00 kg Muntons Extra Light
0,50 kg Muntons Medium
0,35 kg Münchermalt
0,15 kg Carapale-malt
0,06 kg Chokladmalt

Humle
15,00 gm Tomahawk 60 min
20,00 gm East Kent Goldings 60 min
35,00 gm East Kent Goldings 10 min

Jäst
1 paket SafAle S-04 (torrjäst)

Övrigt
Protafloc ("toppen av en tesked")
Jästnäring ("toppen av en tesked")

Huruvida man "kan" steepa münchnermalt kan man ju fråga sig - min tanke var att skänka en viss brödighet till ölet, så jag körde på. Efter lite snabb läsningen på diverse forum verkade det gå att göra i detta syfte, men man får ju inte ut så mycket socker och risken finns väl att det kan bli en hel del tanniner och andra otrevligheter som märks i smaken.

Eftersom jag hade kvar lite Carapale-malt använde jag mig av det. Hade kanske varit roligare med en mörkare karamellmalt, men å andra sidan gav även den lilla mängden chokladmalt vi hade i ett visst färgbidrag.

Tidigare har de öl jag gjort haft en alltför mjäkig beska, så därför drog vi på lite extra den här gången trots ett så alkoholsvagt öl med 15 gram högalfa-humle som låg kvar i frysen sedan bryggningen av Nelson Columbus.

Idag var det så dags för upptappning av ölet och det hela flöt på bra. Vi fick ut lite drygt 11 liter öl - som vi tappade i 25 flaskor (blandade 50 cl och 33 cl, samt en bomber). Vid provsmakning så smakade ölet faktiskt riktigt trevligt, med en stadig beska och en fin fruktighet/bärighet - väldigt engelskt och nästan lite Jämtlands över det skulle jag våga påstå. Om en dryg vecka blir det dags för att prova en kolsyrad flaska, vilket skall bli spännande.

Brooklyn East India Pale Ale

Det var längesedan vi fick någon riktig nyhet på Systembolaget från Garret Oliver och hans Brooklyn Brewery. Vi har ju förvisso den årligt återkommande Brooklyn Black Chocolate Stout, men annars har det varit relativt sparsmakat. De få nyheterna som kommit det senaste året/åren är bland annat de två versionerna av Brooklyner/Schneider Hopfen-Weisse samt Brooklyn Black Ops.

Hursomhelst! Nu är det deras IPA Brooklyn East India Pale Ale vi ska prata om. Det är en IPA på 6,8% humlad med en hel rad humlesorter såsom Kent Golding, Willamette, Northdown, Centennial och Amarillo. Den mest intressanta (och okända för mig) är Willamette som är en amerikansk humlesort som är gjord för att efterlikna Fuggles.

Nej, nog tjatat! Dags för en recension!

Färgen som möter ögat är någonstans mellan eldgul och orange. Skummet är smutsvitt och bildar vissa rester på glasets insida.

Tråkigt nog så är doften lite mer anonym än vad jag hade hoppats på. Endast lätta toner av grapefrukt och tallbarr gör sig påminda tillsammans med lite mer jordiga och gräsiga engelska humletoner. Misstolka mig inte, den amerikanska humlen finns där men den är betydligt mer nedtonad än vad jag hade väntat mig. Vidare så finns det en rejäl bakgrund av karamellmalt. Det finns även inslag av lite mer kak-aktig engelsk malt.

När det kommer till smaken så är det betydligt roligare än vad doften lovade. En hyfsad bitterbeska samsas om spelrummet tillsammans med en bastant maltkropp med inslag av just karamelltmalt och småkakor. De aromer från humlen som jag hittar består främst av det nästintill slentrianmässiga paret grapefrukt och tallbarr tillsammans med vissa lite mer jordiga toner.

Ölet medelfylligt. Kolsyrehalten är relativt hög med många, medelstora, lätt stickiga bubblor.

Jahaja. Kanske är det så att man blivit lite väl bortskämd med olika typer av extremhumlade öl från jordens alla hörn men detta var helt enkelt lite väl balanserat och finstämt för mig. Jag hade velat haft en lite mer juicig humlekaraktär och rivig bitterbeska.

Betyg? 3,45 av 5. Godkänt.

Yeti Imperial Stout

Detta öl är ett av de två öl jag på förhand såg mest fram emot i denna lansering. Den och Cantillon Kriek. Dock så skulle det visa sig svårt att få tag på Cantillon Kriek då Karlstad inte fått in några flaskor och inget annat Systembolag i Värmland heller för den delen. Nåja, förhoppningsvis får man väl tag på någon flaska såsmåningom.

Hursomhelst! Yeti Imperial Stout som den heter är en kraftigt humlad imperial stout på hela 75 IBU från Great Divide Brewing i Colorado, USA. Från början hade jag lite svårt för kraftigt humlade imperial stouts men det är något jag lärt mig uppskatta med tiden, så därför blir jag extra glad att en såhär bra imperial stout blir såpass lättillgänglig framöver.

Dags för en recension!

Vätskan är nästintill svart med ett medelstort ljusbrunt skum. Ölet lämnar inga skumrester på glaset.

Wow! Här snackar vi choklad och humle i drivor. Rejäla toner av mörk choklad samsas tillsammans med typisk amerikansk humle som främst drar åt tallbarrs-hållet. Det finns även inslag av vaniljfudge och lakrits.

Smaken är även den dominerad av humle och choklad med betoning på beska snarare än arom från humlen. Självklart finns det en viss humlearom men det är främst mörk choklad och vaniljfudge som gör sig påminda tillsammans med en markant humlebeska. Det är ett massivt öl vi har att göra med, här har man inte sparat på krutet.

Ölet är rejält fylligt. Kolsyrehalten ligger någonstans kring medel och låg med medelstora, mjuka bubblor.

Egentligen kan jag bara säga grattis till Sveriges alla ölnördar! Det är oerhört trevligt att ett såhär bra öl letat sig in på Systembolagets hyllor för att stanna ett tag. Detta är ett öl som jag kommer att om och om igen. Speciellt till goda chokladbitar eller blåmögelostar.

Betyg? 4,5 av 5. Kanongott!

Pris: 29:90 för 355 ml på Systembolaget.

Oskar Blues Gubna

Då var det då dags för att recensera det andra ölet som jag och David drack (och delade på) på Bishops Arms i Karlstad efter bryggningen igår. Det är alltså IIPA:n Gubna från Oskar Blues som jag pratar om.

Precis som Mohawk Rye IPA kom på Systembolaget i början av året så är det här en ett öl man bryggt med rågmalt. Rågmalten i IPA/IIPA/DIPA har en tendens att bidra med en viss ton av mint eller rättare sagt eukalyptus.

Hursomhelst, dags för en recension!

Vätskan har en klar orange färg med ett relativt litet beige-vitt skum. Ölet lämnar inga skumrester på glaset.

Rejäla humletoner tillsammans med en viss karaktär av mint är vad som först möter nästan när man börjar dofta på ölet. Det finns även en bakgrund av munchenermalt med karamelliga inslag bakom all humle och rågmalt. Det finns även en väldigt liten, men lätt märklig ton av blåmögelost

Smaken är främst dominerad av grapefrukt och satsumas med endast lätta inslag av minten från doften. Det är ett relativt torrt öl vi har att göra med trots att det finns en lätt sötma från malten, men för att vara en IIPA på 10% så är den väldigt balanserad.

Ölet är medelfylligt till fylligt. Kolsyrehalten är medel med medelstora, mjuka bubblor.

Hmm, detta var en spännande om än lätt annorludna IIPA! Den kändes dock inte riktigt värd 99 kr för en burk men sån tur är så delade jag med David så det blev inte så farligt. Värd att prova!

Betyg? 3,65 av 5. Intressant!

Jackman's American Pale Ale

Igår var det dags för min och Davids tredje bryggning tillsammans. Det blev en bitter brygd på mörkt- och ljust malt-extrakt steepad med munchenermalt, karamellmalt och chokladmalt. Det är en single hop-bitter humlad med enbart East Kent Golding. Hursomhelst, jag tänkte att receptmakaren (David) skulle få skriva mer om den senare!

Efter bryggningen så fortsatte vi med en liten tradition vi har börjat med, nämligen att ta ett litet besök på Bishops Arms efter bryggningen för att varva ner med en god öl eller två. Igår blev det just två och det är den första som detta inlägg ska handla om. Det är alltså Jackman's Pale Ale från Left Hand Brewing Co jag pratar om. Det är inte varje dag man hittar lite "ovanligare" amerikanska microöl på tap på Bishops Arms i Karlstad, så när man väl gör det är det bara att slå till!

Strålen som sakta rinner ner från kranen har en lätt disig orange färg, skummet som bildas är smutsvitt och kompakt. Ölet lämnar knappt några rester på glaset.

Doften är främst dominerad av amerikansk humle i form av tutti frutti-godis! Eftersom jag är väldigt svag för just den typen av godis så är det en väldigt trevlig doft tycker jag. Det finns även inslag av grapefrukt, citronsaft och trevliga inslag av kolaremmar från malten.

När det kommer till smaken är det en ganska besk sak vi har att göra med. Tutti frutti-tonerna från smaken gör sig bara svagt påminda bland all bitterbesk amerikansk humle. All denna beska balanseras fint av en lätt bakgrund av karamelltmalt.

Ölet är medelfylligt. Kolsyrehalten är medelhög med medelstora, mjuka bubblor.

Det här var heltrevligt tycker jag. De har verkligen lyckats pressa in mycket smak i en öl som endast ligger på 5,2%. Helt klart något jag kan tänka mig att dricka fler gånger om jag får chansen.

Betyg? 3,75 av 5.