Trappistöl: Westmalle Tripel

Bild: http://www.trappistwestmalle.be

Som de flesta ölintresserade vet så finns det sju stycken trappistkloster som producerar öl. Främst förknippas de med Belgien, men det finns även ett - La Trappe/Brouwerij de Koningshoeven - i Nederländerna. I Vallonien, den fransktalande delen av Belgien, huserar bland annat välkända Chimay, Orval och Rochefort. I nederländsktalande Flandern finns bland annat det mytomspunna Westvleteren och det kanske mindre omtalade Achel (dessa är de två minsta trappistbryggerierna). Det är emellertid i Flandern vi också finner det bryggeri det här inlägget skall handla om, Westmalle.

Westmalle är det tredje största trappistbryggeriet (efter La Trappe och Chimay) med en produktion på ca. 12 miljoner liter/år (2004). I anslutning till bryggeriet tillverkar man, utöver öl, även ost (vilket även exempelvis Chimay sysslar med). Den största delen arbetare är sekulära (40 stycken) medan munkarna själva är runt 20 stycken. Tre olika öl produceras: Westmalle Extra är en så kallad patersbier med modest alkoholhalt som främst produceras för munkarna på klostret och därmed inte är så lätt att få tag i. Betydligt mer spridda är bryggeriets Dubbel och Tripel. Det är den sistnämnda det här inlägget skall handla om.

Westmalle var den första starka ljusa belgaren att kallas just "tripel" och bryggdes för första gången 1934 (1956 ändrades receptet något, men har varit detsamma sedan dess). Man mäskar uteslutande med ljus pilsnermalt, vilket gör att ölet blir väldigt ljust. En betydande andel ljust kandisocker bidrar också som extraktgivare. Klassiska europeiska humlesorter som Styrian Goldings (Slovenien) och Saaz (Tjeckien) används tillsammans med några tyska sorter. Alkoholhalten är 9,5% och ölet beskrivs som ett starkt, torrt och kryddigt öl. Men hur är det egentligen?

Ölet är lätt grumligt, gyllengult i glaset med ett stort vitt skum. Det lämnar en hel del skumrester på glaset.

Doften är främst ganska belgojästig med viss kryddighet. Det finns också en del citrus-aktiga toner med drag åt apelsin. En viss eldighet från alkoholen märks också. Det finns också en viss sötma (om man nu kunde känna sötma i doften) som drar åt ljus sirap. En lätt, mild gräsig humleton finns också även om den känns något fadd.

Smaken är torr, kryddig och örtig (litet bittra örter på något sätt). Torrheten balanseras av de fruktiga estrarna som främst drar åt citrus och apelsin. Avslutningen är besk med en något eldig, värmande alkoholton. I eftersmaken dyker det upp en del tuggummi.

Munkänslan är medelfyllig med en hög kolsyra som pirrar lite på tungan.

Westmalle Tripel är med andra ord en väldigt trevlig tripel som jag hade litet problem med första gångerna jag provade den. Det jag gillar nu är att den är så torr. Förr upplevde jag den som något alkoholisk, och viss finns det en hel del "eldig" alkohol, men det stör mig inte nu.

Om jag skall sätta ett betyg blir det 3,8 av 5.

Tanken med det här inlägget är att jag, när andan faller på, skall recensera de litet mer lättillgängliga trappistöl som finns på Systembolaget för att på så vis få något inspirerande att skriva om. Vi får se när nästa inlägg kommer och vad för öl det blir i det - det finns ju åtminstone en handfull att välja mellan.

Traditionstyngd belgare

Precis som David påpekade i gårdagens inlägg om augustinyheterna så har det varit väldigt tyst här på bloggen i ett par veckor. Inga ursäkter finnes - det har handlat om ren nyhets- och motivationsbrist.

Nu tänkte jag ge en recension av den belgare som vid sidan av Chimay Blå och Orval (som dock är överlägsen) är bland de prisvärdaste belgarna man kan köpa på Systembolaget.

Vad är detta för öl nu då, tänker ni. Jo, Pauwel Kwak, säger jag. En lätt bortglömd belgare som med sitt häftiga glas i träbygel fortsätter att fascinera generationer av människor när de besöker en bra ölpub.

Men vad är Kwak egentligen för öl? Jo, det är en halvmörk belgian strong ale på 8,4 % som bryggs hos Brouwerij Bosteels i just Belgien. Ölets lite lätt knepiga glas har sitt urspring i att det kilades fast i bygeln bland kuskarna som körde "häst och vagn", en bild på glaset hittar ni här.

Nå, hur är denna lätt bortglömda öl egentligen?

Färgen som möter ögat när man häller upp den är som en blanding mellan brun och orange. Skummet är till en början stort och kompakt med sjunker med tiden ihop till ett par millimeter tjockt skumlock.

Kanderade mandlar, kolaremmar och typisk belgojäst är vad som först möter näsan när man sätter sig ner för att dofta på den. Det finns även lite kryddiga citrustoner och en rejäl bakgrund av belgisk kryddighet i övrigt.

Smaken är något mer subtil än doften och här är det framförallt belgojäst och karamelliga malttoner som dominerar. Någonstans där i bakgrunden finns också en lätt ton av citrusfrukter. Alkoholsmaken gömmer sig lite lätt i bakgrunden och ger en värmande karaktär till ölet. Ölet bjuder även på en lätt restsötma.

Fylligheten ligger kring medel och ölet har många medelstora och friska bubblor.

Det kanske bara är jag men detta är ett öl jag vill dricka fler gånger, och till det modesta priset av 23:50 så tycker jag man borde dricka det ofta. Den är överlägsen både Maredsous 8 och Leffe Brune m. fl.

Betyg? En rak fyra, 4 av 5.

Nyheter 2 augusti

På måndag är det äntligen dags för nyheter på Systembolaget. Två av dem är trogna återkommare varje år medan de övriga inte funnits på bolaget tidigare, varav två öl - de från Harviestioun och Nils Oscar är helt nya öl.

Sierra Nevada Bigfoot 2010, USA, 350 ml, 29:90:-
North Coast Old Stock Ale 2010, USA, 355 ml, 42:90:-
Harviestoun Number of the Beast Metal Edition, Storbritannien, 330 ml, 24:90:-
Coopers Vintage Ale, Australien, 375 ml, 24:90
Avery New World Porter, USA, 355 ml, 26:40
Nils Oscar Harvest Ale, Sverige, 500 ml, 26:90

Eftersom jag inte lär kunna hamstra öl för tillfället så får jag se hur jag gör med inköpen. En Old Stock Ale lär det dock bli att placera bredvid 2008:an och 2009:an. Bigfoot har jag alltid gillat och den smakar ju utmärkt även som ung då den gränsar till vissa maltigare DIPA:s. Övriga öl har jag inte provat så med största sannolikhet slinker det med något exemplar av ett par av dem åtminstone då de inte är särskilt dyra (känns ganska skönt med en månad utan dyra bombers för 80-100 kronor).

Som ni kanske märkt är det dött på bloggen för tillfället då bland annat motivationen inte funnits den senaste tiden. Förhoppningsvis dyker den upp nu under sensommaren/hösten när det förhoppningsvis blir lite fler bryggningar och så vidare.

Bocköl från andra sidan Atlanten

Systembolaget har en lite lätt lustig tendens att importera öl som traditionellt sett görs i Tyskland från USA istället. Detta har vi sett många exempel på, bland annat med veteöl såsom Left Hand Haystack Wheat, Goose Island 312 Urban Wheat Ale och Anderson Valley Summer Solstice Summer Wheat. Nu senast lanserade de en bocköl från Sierra Nevada i form av Glissade Golden Bock.

Man kan säga såhär: Veteölen var ingen höjdare, inget mer sånt, tack!

Dock har jag bara goda erfarenheter av bocköl importerade från USA. Eller rättare sagt, jag har bara en sån erfarenhet och det var av Left Hand Rye Bock som jag tyckte var en alldeles underbart god öl.

Hursomhelst, nu är det Glissade Golden Bock vi ska fokusera på!

Färgen är åt det gyllene (överraskande va?) hållet med ett medelstort vitt skum. Ölet lämnar vissa skumrester på glaset.

Lätta men aromatiska humletoner av ädelhumle gör sig påminda i doften. Det är i motsats till vad vi är vana med i amerikansk öl örtiga och gräsiga toner vi har att göra med istället för de typiska inslagen grapefrukt och tallbarr. Malten gör sig enbart påmind i bakgrunen med inslag av vetebröd och valnötter.

Smaken domineras även den av humle av det ädlare slaget. Toner av såväl blommor som gräs och örter gör sig direkt påminda. Beskan är ganska snäll men räcker gott för att balansera upp den brödiga maltkroppen.

Munkänslan och fylligheten ligger någonstans mellan medel och låg med en medelhög kolsyrehalt med medelstora, lätt stickiga, bubblor.

Tja, detta var inga fel alls. Ändå känns det som att jag hellre hade sett en obskyr tysk bock istället för en amerikansk, men man kan ju inte få allt. Dock säger jag som jag sagt förut, snälla Systembolaget, om ni ändå ska ta in veteöl och bocköl - varför inte ta in lite mer spännande tysk sådan istället för amerikansk?

Betyg? 3,3 av 5.

Bryggning av Saison

För några veckor sedan (tre närmare bestämt) bryggde Fredrik och jag vår andra hembrygd tillsammans. Jag hade av någon anledning länge velat bryggt en välhumlad Saison och efter att ha diskuterat lite med Fredrik bestämde vi oss för att aromhumla den med rejäla mängder Hallertauer Mittelfrüh. Eftersom vi fortfarande är inne på extraktbryggning valde vi att den här gången använda oss av flytande maltextrakt, nämligen "Bavarian Pilsner" från Weyermans. Vi steepade dessutom ett halvt kilo Viking Carapale-malt, men då extraktet redan innehåller lite av en liknande maltsort gjorde det nog varken till eller från.

När 60-minuterskoket väl kommit igång tillsatte vi 20 gram Columbus/Tomahawk-humle. Vi drog på litet extra eftersom det senast blev lite klent i beskan. Visserligen är det här ingen IPA, men ändå. Kastrullen (på 10 liter) var nästan till bredden fylld och vi använde även en mindre kastrull för att lösa upp det sista maltextraktet.

När 20 minuter återstod slängde vi i 30 gram Nelson Sauvin som fanns kvar från förra bryggningen. Vid 10 minuter åkte 30 gram Hallertauer Mittelfrüh i, och samma mängd hälldes också i vid 2 minuter. Vid 5 minuter hade vi även i 1 gram koriander, vilket inte var så planerat utan mest en spontan grej. Vi kylde sedan vörten i diskhon, för att sedan späda ut de dryga 8 litrarna till det dubbla för att få ett OG på 1057. När vörten höll rätt temperatur tillsatte vi jästen, den mytomspunna French Saison, strax före 16-tiden innan ett besök på Bishops Arms i Karlstad. Vid 23-tiden samma kväll började det bubbla i jäsröret, och fortsatte så under drygt en och halv vecka när det började lugna ner sig. Det kändes som en långsam jäsning, men när jag väl tog ett FG-prov visade det sig att det jäst ut rejält - vid upptappningen förra torsdagen låg det på 1005. Ölet ligger alltså på lite drygt 6,9-7%.

Själva upptappningen gick hyfsat utan alltför mycket spill - vi fyllde 29 stycken flaskor, de flesta på 50-cl, men också några "bombers" och småflaskor. Nu är det bara att hoppas att kolsyran kommer också. I måndags testade jag en flaska med på tok för lite av det, men man kände ändå att ölet hade potential.

Man är onekligen sugen på helmaltsbryggning - eller snarare helmäskning - nu, och vi får hoppas att det blir av inom en inte alltför avlägsen framtid. Det enda som är lite avskräckande är att det behövs mer grejer, men vi har funderat på att skaffa en kylbox och bygga om till ett mäsk- och lakkärl då det verkar smidigast. Sedan blir det väl att försöka köpa färdigkrossad malt och enbart krossa specialmalter som chokladmalt och dylikt i små mängder själv. Det känns också som ytterligare en jäshink vore på sin plats, så att man kan tappa om och slippa alltför mycket jästrester. En större kastrull står också på önskelistan, men det känns som det kan bli svårt att köpa allt på en gång...

Nøgne Ø Sunturnbrew

Ibland kommer bryggerier upp med idéer som kan verka galna - på gott och ont. Ett barley wine bryggt med kornmalt, rågmalt, vetemalt och rökt malt med betoning på det rökta är kanske inte något som faller alla i smaken. Nåja, precis som titeln avslöjar så är det Sunturnbrew från norska Nøgne Ø detta inlägg ska handla om

Såhär var den!

Färgen är av en mörk ogenomskinlig karaktär med ett litet beige-aktigt skum. Ölet lämnar inga skumrester på glaset att tala om.

Här var det rökigt! Doften bjuder på stora rökiga toner som drar åt charkuterihållet, det finns även trevliga toner av karamellig malt som påminner lite om kolaremmar. Vidare så bidrar malten med inslag av såväl lakrits som hårt rostade nötter. Humlen gör sig enbart påmind i bakgrunden med vissa inslag av tallbarr.

När det kommer till smaken så är inte rökigheten lika dominerande som i doften. Här lämnas det lite mer plats åt lakritsen, kolaremmarna och de rostade nötterna. Rökigheten lägger sig som en skön bakgrund över dessa maltiga toner. Smaken är av en komplex karaktär där smakerna på något märkligt sätt smälter ihop ganska bra trots att de flesta är av särartade karaktärer.

Ölet är väldigt fylligt med en relativt låg kolsyrehalt med små, mjuka bubblor.

En stor eloge till Nøgne Ø för att de fortsätter att vara kreativa och att de brygger den typen av öl de själva vill brygga och inte vad de tror folk kommer att tycka om. Som jag tidigare konstaterat i detta inlägg så förmodligen inte detta ett öl som passar alla, men jag tycker det är trevligt. Dock hade jag nog hellre druckit den på vintern men en sval sommarkväll funkar det med.

Betyg? 3,9 av 5.