Fatlagrad öl & Ola Dubh 16 Years

För att börja serien med lite mer djuplodande reportage och recensioner tänkte jag börja med att diskutera en av de absolut största trenderna inom ölvärlden: Att fatlagra sina öl. Man skulle kunna säga att det finns två stora genrer som det lutar åt, antingen att lagra på vanliga ekfat eller att lagra på fat som använts till whisky, rom, calvados, portvin osv. Den första bidrar ofta till en lite träigare öl med inslag av vanilj och det bidrar även med en lite rundare karaktär.

Sen har vi då de använda faten som redan har innehållit en dryck vilket i sin tur bidrar till att ge både fatkaraktär samt en karaktär av drycken som legat på faten redan innan. Bryggerier såsom BrewDog och just Harviestoun har använt sig av single malt whiskyfat vilket ger ölen en rejäl ton av rökig whisky.

Andra bryggerier såsom Mikkeller eller De Struise Brouwers har provat calvados-fat och många andra fatsorter också för den delen. Calvadosfaten ger en betydligt mer vinös, fruktig och träig karaktär åt ölet än ovannämnda whiskyfat.

Alla dessa fyra bryggerier gör öl av oerhört bra kvalitet men tyvärr anser jag att när ett bryggeri slänger sig som begrepp "aged in xxx barrels" etc så är det lätt att en viss skepsis infinner sig då det ofta är en anledning att höja priset på drycken till skyarna. Ett exempel på öl som blivit fruktansvärt dyr på grund av exklusiv fatlagring är Brewdog Paradox 1968 Islay Cask Imperial Stout som kom på Systembolaget för något år sedan och kostade 480 kr för 330 ml. Förmodligen är det en väldigt bra öl, men i mina ögon knappast värd priset om man jämför med t.ex Paradox Isle of Arran som är samma grundöl som enbart kostade 44:90.

När det gäller whisky så är det ju alltid hur länge de legat på faten som är avgörande för priset, inte hur gamla faten de använt är vilket ofta är fallet när det gäller öl. Det vore mer förståeligt att ett öl som legat på fat i många herrans år vore dyrare än ett som legat på ett fat som i sig är gammalt.

Ett gott exempel på lite mer "misslyckade" fatlagringsprojekt är för mig de allra flesta öl från Innis & Gunn. De flesta ölen därifrån är väldigt tunna och tråkiga och inte blir de bättre för att de hittat lite häftiga fat av olika sorter att stoppa dem på. Även om faten ofta ger en väldigt intressant karaktär till ölet så är det ju så att ett tråkigt grundöl inte blir bättre enbart på grund av ett häftigt fat.

För att ge ett gott exempel på hur en fatlagrad öl kan vara tänkte jag ge en recension av Ola Dubh 16 Years från Harviestoun.

Ölet har en mörk nästintill kolsvart färg med ett litet ljusbrunt skum. Ölet lämnar inga rester på glaset.

Doften är stor och rostad med inslag av tjära, rök och vanilj. Man märker verkligen att det har legat på fat där single malt whisky har varit inblandat. Här är det till skillnad från öl lagrade på bourbonfat rök och tjära som dominerar snarare än vanilj och brända mandlar.

Smaken är även den dominerad av hårda rostade toner med en något kantig karaktär av tjära och rök som påminner om bränd våt skog. En lätt humlebeska gör sig också påmind i bakgrunden.

Fylligheten är medel till stor och kolsyrehalten ligger någonstans mellan medel och låg.

Betyget på denna hamnar på 4 av 5. Det är sällan jag finner imperial stouts lagrade på whiskyfat såhär balanserade.