Oppigårds Inwit

Detta öl är förra årets vinnare av SM i hembryggt öl, brygd av Peter Högström. Som pris så fick Peter möjligheten av att brygga sin öl i stor skala på Oppigårds - ett ganska häftigt pris om du frågar mig. Som ni säkert redan vet så är det en witbier i den belgiska skolan som det handlar om. Kryddad med diverse trevliga saker, bland annat pomerans!

Nåja, dags för själva recensionen av "Oppigårds" Inwit!

Ölet har en grumlig blekgul färg med ett rejält vitt skum. Det blir blir en hel del skumrester på glaset.

Det första som slår en när näsan närmar sig glaset är kryddor och ännu mera kryddor. Trots att det finns en hel del andra trevliga toner av bland annat gräsig humle så är det kryddorna som dominerar till 100%. Fräscha citrustoner från pomeransen och andra lite mer jordiga toner med inslag av bittra örter.

Smaken är även den kryddig men här blir kryddorna lite för mycket, åtminstone för mig. Ölet nästan bränner lite på vägen ner och jag märker direkt att jag inte är van att dricka såhär kryddig öl. Bittra toner från pomeransen och andra örtiga toner dominerar smaken. Lätta fräscha estrar och lite len vetemalt kämpar för att bryta av kryddigheten.

Fylligheten ligger någonstans mellan medel och låg, kolsyrehalten är hög.

Nja, för mig personligen, så når denna inte riktigt hela vägen fram. Kryddigheten blir lite för mycket och jag saknar en viss fräschet som man annars är van vid när det handlar om belgisk witbier. Dock vill jag passa på att rekommendera denna till matjesill med de klassiska tillbehören - där kommer verkligen kryddorna till sin rätt och de bryter av skönt mot den syrliga och krämiga gräddfilen.

Betyg? 3 av 5.

Från arkivet...

Tänkte bjuda allihopa på en videorecension som aldrig riktigt kom ut här bloggen - lagom till midsommar. Inlägget spelades in någon gång i början av oktober 2009 men nådde aldrig er tittare. Anledningen till att jag inte postat den tidigare är att jag inte var helt nöjd med den, men såhär i efterhand känner jag att jag faktiskt kan bjuda på det.

Ölet som det handlar om är Fuller's 1845 - bryggeriets 150års-jubileumsöl.

Ber om ursäkt för den relativt dåliga bildkvaliteten - att spela in med dålig belysning och halvdan kamera gör sig inte så bra på bild. Ger inga löften men jag ska försöka komma igång med en mer regelbunden videoblogg i höst.

Hursomhelst, hoppas ni får en skön midsommar därute!

Sveriges bästa lageröl?

Som vanligt när det handlar om Oppigårds så snackar vi om hög kvalitet. Egentligen kan jag inte nog berömma dessa bryggare för deras jämna kvalitet och inte minst att de förser oss svenskar med öl av högsta kvalitet året om på både Systembolaget och landets pubar.

Nu till sommaren så bjussar de oss på tre olika öl i form av Slåtteröl, Summer Twist och Inwit (recept av Peter Högström, vinnare av SM i hembryggt öl 2009). Alla tre är utmärkta sommaröl - men är det någon gång om året man ska dricka lageröl så är det ju på sommaren.

Slåtter betyder, som några av er säkert vet, skörden av vallväxter (hö) som används som föda till boskap. Förr när man gjorde detta var det ju tvunget att göras för hand och då kunde man räkna med att drängarna och bönderna var törstiga. Denna öl kan jag tänka mig hade fallit dem utmärkt i smaken.

Nåja, nog pratat!

Glaset fylls av en djupt gul, på gränsen till bärnstensfärgad, vätska med ett rejält stort vitt skum. Ölet lämnar vissa skumrester på glaset.

Doften är stor och humlearomatisk med inslag av såväl citrusfrukter och lite mer blommiga toner. Diskreta toner av karamellmalt gör sig också påminda någonstans där i bakgrunden. Det är en väldigt ren och trevlig doft vi har att göra med - precis som sig bör i en lageröl.

Mums! Här är det krispigt och rent med härliga toner av såväl grapefrukt som tallbarr. Det finns även trevliga toner av hö och lite mer blommiga inslag också för den delen. Malten lurar där i bakgrunden med både karamelliga och vissa lättare brödiga toner.

Fylligheten ligger någonstans kring medel med en relativt hög kolsyra med medelstora bubblor.

Lageröl torde vara bland det svårare man kan brygga på ett microbryggeri men Oppigårds gör det med flaggan i topp. Deras enda konkurrenter bland de svenska mikrobrygda lagerölen är väl egentligen Jämtlands Bryggeri med deras Hell, Bärnsten och President.

Betyg? En rak fyra av fem möjliga, 4 av 5!

Mikkeller Black Tie

Efter många om och men fick jag tillslut hem några flaskor Black Tie från en privatimport som en ölbroder, Magnus Larsson, gjorde tidigare i våras (innan vi fick reda på att den skulle komma till Systembolaget).

Det är inte varje dag man dricker en brutal imperial stout på 11,5% och när den är brygd av den danske fantombryggaren Mikkel Borg Bjergsø så skruvas förväntningarna upp en aning.

Nu ska jag inte hålla er på sträckbänken längre utan här är recensionen av denna fullmatade öl!

Strålen som lite lätt trögt rinner ut hur flaskan har en nästintill kolsvart färg med vissa rödskimrande toner. Ölet lämnar enbart små, små skumrester på glaset.

Whisky, honung och rejäla mängder bitter humle är vad som möter en när näsan långsamt närmar sig glaset. Det finns såklart även brutala mängder av rostad malt och karamellmalt. Det är en rejält komplex doft vi har att göra med och det mesta är i harmoni utom möjligtvis de stora humletonerna.

Smaken gör en inte besviken utan det är precis så bra som man kan förvänta sig. Massiva toner av rostad malt med stora inslag av whisky och honung. Det finns även en rejäl bitterbeska med humle som drar åt det lite kryddigare hållet. Avslutningen är whiskyfet och gräddig med en viss restsötma.

Ölet är fylligt - precis som sig bör för stilen. Kolsyrehalten är medel med små, mjuka bubblor.

Mmm... Detta är något man vill njuta länge av. Därför häller jag upp halva flaskan och täpper till resten med kapsylen och ställer in flaskan i kylen för att dricka den senare ikväll. Tror inte denna kommer förlora nämnvärt på den lilla mängd kolsyra som försvinner på de få timmarna den får stå i kylskåpet.

Vad blir då betyget? Jo, någonstans runt 4,4 av 5 vill jag ge den. Värmande och gott! Perfekt för en mulen sommardag.

Biskopen Svensk Porter

Det är sällan jag dricker något från Hantverksbryggeriet. Dels för att det inte är alltför lätt att hitta deras öl där jag bor och dels för att när jag väl hittar dem (på mässor och storstadsbesök) så finns det ofta starka konkurrenter som också fångar min uppmärksamhet.

Nu blev det dock ett litet besök på Bishops Arms i Karlstad och jag var på jakt efter lite god fatöl. De två som kändes mest lockande var Jämtlands Bärnsten och just Biskopen Svensk Porter från Hantverksbryggeriet. Förövrigt verkar detta öl vara specialgjort för just Bishops Arms-kedjan.

Nu är det som ni säkert förstår den sistnämnda vi ska fokusera på!

Ölet har en massiv svart färg med ett litet beige-aktigt skum. Det blir en hel del skumrester på glaset medan man dricker den.

Doften är stor och rostad med toner av såväl mörk choklad som kaffe. Det finns även vissa toner av bittra nötter. En lätt ton av fudge gör sig också påmind någonstans där i bakgrunden.

Oj! Här var det kaffe och ännu mera kaffe. Tyvärr har jag inte hittat så mycket information om denna öl på internet men smaken känns verkligen kaffedominerad - så det skulle förvåna mig om de inte haft i något kaffe. I övrigt så är det en ganska bränd och stiltrogen stout vi har att göra med, och där finns toner av såväl mörk choklad och torkad frukt.

Fylligheten är stor på gränsen till enorm. Tänk dig Guinness-mjukt - fast på riktigt. Kolsyrehalten är låg och bubblorna är små och mjuka.

Detta kan mycket väl vara bland de bästa "svagare" stouts jag någonsin druckit. För att vara på 6,2 % så är det en riktig smakbomb.

Betyg? 4,2 av 5. Bra jobbat Hantverksbryggeriet!

Ölbloggarstafett: Min favorithumle

Gröna och växande Hallertauer-kottar

Att skriva ett inlägg om ens favorithumle är något som kan göras på många olika sätt. Ett enkelt sätt vore att säga ”jag gillar Nelson Sauvin, därför är det min favorithumle”, men riktigt så enkelt är det inte, åtminstone inte för mig.

Personligen vill jag gärna dela in humle i tre huvudgrupper, något som jag egentligen vet är tokfel då humle kommer från alla möjliga olika länder och har väldigt varierande karaktär även inom länderna. Dock tänker jag ofta själv i termerna amerikansk, engelsk och tysk humle. Fast egentligen är det inte ursprunget som är det viktiga, utan snarare karaktären hos humlen.

Amerikansk humle har ofta stora citrustoner och kan dra åt allt från grapefrukt till alla möjliga andra tropiska frukter i aromen och smaken. De har också ofta en relativt hög alfasyra, något som gör att det behövs lite mindre för att ge en rätt så rejäl bitterbeska. Ett av de mest kända exemplen på amerikansk humle torde vara Cascade.

Engelsk humle däremot har oftast en helt annan karaktär. Trots att det finns många sorter så vågar jag nog påstå att den engelska humlen är lite mer träig, jordig och gräsig. Vissa skulle nog säga t. o. m säga att Fuggles, en av de mest kända engelska humlesorterna, har vissa inslag av snus. Den engelska humlen är enligt mig förövrigt något underskattad, speciellt här bland bloggarna. Det är sällan man hör någon gå upp i extas över en East Kent Golding-bomb eller dylikt.

Sedan har vi då den tyska humlen. Några skulle nog till och med säga ädelhumle, trots att det bara är vissa av sorterna som är just det. Jag tänker även själv ofta på ädelhumle när jag tänker på tysk humle. Anledningen till att man kallar den ädelhumle är främst att den är väldigt aromatisk med en något mindre beska. Tysk ädelhumle har generellt ofta milda och örtiga toner med inslag av hö och även en viss blommighet. Den tyska ädelhumlen, har till skillnad från många av de amerikanska sorterna, ofta en relativt låg alfasyra och därför behövs det också lite mer för att få till den där riktiga beskan. Tyskland står förövrigt för en väldigt stor del av den totala humleproduktionen i världen.

Nu var det ju egentligen inte att gå igenom olika typer av humle som inlägget skulle handla om utan det var snarare att hitta min favorit. Därför har jag valt att titta lite närmare på de olika karaktärerna jag tagit upp genom tre olika öl. Den första ölen jag har valt är Anchor Liberty Ale från just U. S. A, en öl som är humlad med enbart Cascade. Den andra ölen jag har valt är Summer Sun Hoppy Golden Ale från skotska William Bros. Detta var dock ett något osäkert val då jag inte är helt hundra på vilka humlesorter den innehåller men jag tog för givet att den kommer att vara dominerad av just engelsk eller rättare sagt brittisk humle. Tredje och sista ölet jag har valt är Riedenburger Pils från Tyskland som enbart är humlad med just Hallertauer av den ekologiska sorten Select. Nu kommer jag inte gå igenom ölen var och en för sig utan jag nöjer mig att konstatera att de karaktärer som jag beskrev tidigare i inlägget stämmer till stor del.

Man bör fortfarande tänka på att det absolut inte går att generalisera humle då alla sorter har sina unika egenskaper och drag. Dock kan man ju ha det som en liten tumregel någonstans i bakhuvudet att just amerikansk, engelsk och tysk humle har tre väldigt olika humlekaraktärer.

Trots att jag riskerar att göra er något besvikna så kommer jag inte att nämna någon favorithumle. Vad jag däremot kan nämna är att alla typer av humle har sin egen roll att spela i olika öl. En IPA med bara engelsk humle skulle mer eller mindre garanterat göra de flesta ”hop heads” besvikna. En tysk pilsner överhumlad med amerikansk humle skulle även den göra den glada spatendrickaren besviken. Vidare så skulle förmodligen en brittisk ale göra de flesta ale-älskare besvikna om den bara var humlad med mild tysk humle. Därför anser jag att var humle har sin plats. Däremot så finns det inget som säger att man inte kan bryta mot dessa regler. För det kan man – med goda resultat.

Dock skulle det ju kännas lite snopet om jag inte gav någon som helst antydan till vilken min favorithumle är, då det trots allt var det inlägget skulle handla om. En av mina absoluta favoritöl, alla stilar, är Orval. Detta fantastiska öl är även rejält humlat med bland annat just Hallertauer* – därför får Halltertauer ta rollen som min favorithumle. Jag menar, den finns ju trotsallt i min favoritöl.

Ps. Hallertauer är egentligen inte min favorithumle, bara när den är i Orval. Ds

*fotnot: Jag är medveten om att det finns många olika varianter av Hallertauer, dock är det svårt att få fram vilka som används då bryggarna ofta nöjer sig med att nämna Hallertauer.

Jag reserverar mig även mot mindre faktafel i texten som eventuellt kan förekomma. Texten speglar främst min egen syn på humle.

Avslutningsvis skickar jag vidare stafettpinnen (eller var det glaset?) till Christer från bloggen Överjäst. Ämnet jag vill att du skriver om är hur din drömöl skulle se ut, alltså hur den perfekta ölen - enligt dig - skulle vara. Du får tolka ämnet fritt. Du får samma tidsrymd som jag fick av Victor på bloggen Något att dricka som startade ölstafetten. Ditt inlägg skall, om det är okej för dig, vara uppe senast lördag den 19:e Juni strax efter 23.00.

William Brothers Summer Sun

Ytterligare en ölrecension - den här gången handlar det om William Brothers Summer Sun, vilket även den är en del av sommarsortimentet på bolaget under maj-augusti. Det är en Golden/Blond Ale på endast 4% vilket väl talar för att det är en perfekt session beer.

Ölet är gyllenfärgat med ett stort fluffigt vitt skum som lämnar en hel del rester på glaset. Det ser inbjudande och läskande ut.

Doften är humlig, fast i en mer brittisk stil: blommiga toner, lite parfym och förnimmelse av aprikos. Det finns också lite gräsiga toner, hö, kakig malt och en gnutta karamell.

Smaken är främst väldigt fruktig och associerbar till marmelad på något sätt - mycket aprikos, men sedan finns också den där typiska blommigheten, parfym och kakig malt. Eftersmaken är besk, något torr och väldigt uppfriskande.

Kroppen är lätt med en medelstark kolsyra som pirrar något på tungan - litet mer än en vanlig brittisk ale med andra ord.

Det här är ett väldigt drickbart öl som passar perfekt nu på sommaren. Det är ingen smakbomb, men vill man ha en session beer att dricka i solen är det här något jag rekommenderar starkt.

Betyg: 3,6 av 5.

Nynäshamns Dragets Kanal Dubbel IPA

Nynäshamns Ångbryggeri har genom åren gett oss ett flertal stabila öl på bolagets hyllor, exempel på detta är Bötet Barley Wine, Smörpundet Porter och Sotholmen Extra Stout. Deras kanske mest klassiska öl, Bedarö Bitter, har dessutom varit en riktigt "session"-favorit förut när man velat kunna dricka några öl utan att bli alltför snurrig i huvudet.

Dragets Kanal Dubbel IPA kom på bolaget i förra veckan och givetvis slank det ner ett par flaskor i korgen inför den ölprovning Fredrik och jag hade i fredags.

Ölet är kopparfärgat i glaset med ett medelstort, vitt skum. Lite rester på glaset.

Doften bjuder på en hel del humle; grapefrukt och apelsin märks tydligt tillsammans med lätta toner av kåda och gräs. Det är alltså ganska citrusaktigt med tydliga karamelltoner från malten i bakgrunden.

Smaken går i samma stil med tydliga apelsin-toner. Det finns också en del citron, kåda, grapefrukt och en balanserande maltig karamellighet. Eftersmaken är besk, men inte brutal utan på en något mildare nivå för öltypen.

Munkänsklan är medelfyllig med en frisk, medelstark kolsyra som pirrar litet på tungan.

Lyckligtvis hittar jag inte de fenoliska toner som annars kan dyka upp i Nynäshamns öl då och då (särskilt i Bedarö det senaste året har jag märkt), och om de finns där är de så svaga att jag inte känner dem. Sammanfattningvis är det ett öl som är värt att prova, men man bör inte ha alltför stora amerikanska förväntningar à la "Ruination IPA" eller liknande för då blir man nog besviken.

Betyg: 3,6 av 5.

Vad är det roligaste du har ståendes i ölkällaren?

Du får välja tre olika öl ur din ölkällare/ölskåp som är det du ser absolut mest fram emot att prova i framtiden.

Personligen har jag inte varit iväg på speciellt mycket ölresor eller dylikt så det jag har är mestadels från Systembolaget. Dock har det väl blivit några godbitar med tiden. Mina tre är hursomhelst AleSmith Speedway Stout, Mikkeller Black 黑 och Nøgne Ø Dark Horizon.

Det finns dock en hel del annat men jag är ett enormt fan av maffig imperial stout, så dessa tre öl är väl vad man skulle kalla mina kronjuveler i ölsamlingen.

Lista gärna dina, det är alltid spännande att höra vad ni har för härligt hemma i förråden!

Spezial Rauchbier Märzen

Bamberg i Tyskland torde vara paradiset för de som älskar de klassiska tyska rökölen. Schlenkerla (eller Braueri Heller) är väl det mest kända bryggeriet i staden som annars hyser inte mindre än åtta bryggerier, trots att invånarantalet bara är 70 000(!). Braueri Spezial är ett av dem, och här följer en recension av den Rauchbier Märzen som dök upp tillfälligt på Systembolagets hyllor i maj.

Färgen är rödbrun med ett stabilt vitfärgat skum. Ser inbjudande ut.

I doften är det första man märker en tydlig rökighet, som däremot inte är riktigt så kraftig som jag väntat mig. De klassiska rökt korv/kött/skinka-tonerna är alltså där utan att dominera totalt. Toner av trä och en tydlig karamellig och brödig maltighet kan också hittas.

Smaken är framförallt rökig med tydliga toner av rökt kött och trä. Det finns en karamellig sötma som balanserar ölet utan att bli för mycket. Det är maltigt och balanserat med viss fruktighet.

Munkänslan är medelfyllig och kolsyran är alldeles lagom.

Detta är ett trevligt öl som jag helt klart tycker är värt att prova. Ibland är det riktigt gott med en traditionell tysk öl.

Betyg: 3,8 av 5.

BrewDog Abstrakt 01

Först när jag började skriva detta inlägg tänkte jag ge inlägget en titel i stil med "en abstrakt rackare", eller dylikt. Det känns dock överflödigt när det finns så oerhört mycket annat att skriva om denna öl.

Detta är alltså den första ölen i BrewDogs abstrakt-serie, en serie koncept-öl som lovar mycket gott inför framtiden. För den som missat det så har alltså dessa öl till och med fått en egen hemsida. Nåja, då var det dags för recensionen av just Abstrakt 01, flaska 118 av 3200!

Ut ur flaskan kommer en disig brun öl med ett rejält stort beige/vitt skum. Några skumrester på glaset är det inte tal om.

Vanilj och kolabönor tillsammans med en rejäl belgisk jästighet är det första man möts av när näsan närmar sig glaset. Vidare så är det givetvis malten som dominerar tillsammans med jästen, precis som det sig bör när det är en belgisk quadrupel vi talar om.

Smaken är givetvis även den starkt präglad av vaniljen som de kryddat detta öl med. Trots att det är ett väldigt maltigt öl så är det ändå inte tal om någon stor restsötma eller dylikt. Ölet är stramt och elegant med stora jästiga toner som bidrar med massvis av fruktiga estrar. Det finns även toner av en viss lösgodis-sort som är täckt av salmiakpulver och sedan blir en fruktig kula med surt innehåll, om ni förstår vad jag menar...

Vidare så är munkänslan är medel till stor med en hög kolsyrehalt med många små bubblor.

Egentligen behövs det nog bara ett ord för att sammanfatta detta öl: Spännande. Dock nöjer jag mig inte riktigt där, utan jag vill gärna tillägga att detta förmodligen är ett utmärkt öl att lagra. Redan när flaskan var slut kom ångesten över att jag bara köpte en flaska. Nåja, jag fick ju dela den med en god vän iaf (David).

Betyg? 4,3 av 5. Ett komplext och utmanande öl i den belgiska skolan.

Mohawk Summer India Pale Ale

Recensionerna av årets sommaröl fortsätter. Denna gång handlar det om den tredje IPA:n i Mohawk-serien av Stefan Gustavsson. Denna är precis som sin storebror Mohawk Extra India Pale Ale brygd hos Sigtuna Bryghus. Mohawk Summer India Pale Ale har de valt att kalla denna skapelse som är snäppet svagare än sina föregångare som båda låg på 7,5% jämfört med denna som ligger på 6,8%.

Dessa tre öl har fått blandade reaktioner här bland bloggarna och bland kritiker i övrigt. Personligen tycker jag att de två tidigare varianterna har varit riktigt bra. Särskilt intressant var Mohawk Rye India Pale Ale som kom i början av året -- aldrig trodde jag att rågmalt skulle passa så bra i en IPA.

Hursomhelst, nog tjötat, nu är det dags för recensionen av just sommar-varianten!

I glaset har ölet en oklar orange färg med ett stort och luftigt smutsvitt skum. Det är verkligen ett trevligt utseende som gör att förväntnignarna skruvas upp en hel del. Ölet lämnar minimalt med skumrester på glaset.

Genast när man doftar på den inser man att den kanske inte är fullt så humlearomatisk och juice-ig som man kanske hade väntat sig. Visst, det finns en hel del grapefrukt, kiwi och tallbarr som samsas med lätta toner av ananas, men det är ändå mycket mindre än vad jag hade väntat mig.

Smaken väger dock upp för den något tama doften. Här slår humlen direkt till med en rejäl bitterbeska som balanseras upp av en trevlig bakgrund av kola och karamellmalt i allmänhet. Humlen bidrar i övrigt med en skön eftersmak av tallbarr och färsk grapefrukt, precis som sig bör i en IPA.

Fylligheten är någonstans mellan medel och hög med en kolsyrehalt som även den ligger någonstans kring medel och hög.

Höga förväntningar kan vara både bra och dåligt, i detta fall var det nog åt det sistnämnda hållet. Även om detta i sig är en genomtrevlig och god IPA trodde jag nog att det skulle bli någon slags "grande finale" för serien med massvis av aromhumle inför sommaren. Det blir det dock inte riktigt, den snubblar liksom lite på mållinjen. Ändå tror jag nog att en och annan flaska kommer slinka med till sommarens grillkvällar. Det passar den nog finfint till.

Betyg? 3,5 av 5.